Butterfly Peace Garden-intervju

Fick kontakt via telefon med Butterfly Peace Garden. Tid för besök på eftermiddagen bestämdes. Kom dit och träffade en av de anställda som jag intervjuade. Frågor om centret och dess verksamhet gicks igenom. Centret erbjuder krigsdrabbade barn i Batticaloa-distriktet möjlighet till en fristad under begränsad tid. Ett oortodoxt behandlingsprogram följs under 9 månaders tid där barnen genom olika uttrycksformer får bearbeta sina krigsupplevelser. En del andra frågor av allmän karaktär kantade intervjun. Tyvärr var inga barn närvarande, jag hade hoppats på att kunna göra intervjuer med dem och dokumentera deras aktiviteter. Jag ombads ta kontakt med ett par av grundarna/initiativtagarna och höra om intervjuer skulle kunna anordnas vid ett annat besökstillfälle.

Ödets ironi har gjort att TMVPs (Thamil Eela Makkal Viduthalai Puligal) högkvarter ligger på samma gata som Butterfly Peace Garden. TMVP är ett politiskt parti, men ses även som en utbrytargrupp ur LTTE, där före detta rebellöversten Karuna är ordförande. Karuna ledde den östra avdelningen för rebellerna innan han gjorde en helomvändning år 2004 och anslöt sig till regeringstrupperna istället. Karuna anklagas hårt av det internationella samfundet för tvångsrekryterande och aktivt användande av barnsoldater. Han anklagas även för en rad människorättsbrott. Karuna ses som en förrädare av de kvarvarande rebellerna.

Tog mig sedan till tågstationen och kollade upp när tåget till Colombo gick. 05:20 varje dag avgick det tåg. Eftersom jag nu gjort det jag skulle i Batticaloa bestämde jag mig för att resa till Colombo nästa morgon. Gick runt på den lokala fisk- och köttmarknaden i staden där det var en livlig kommers. Köpte lite ingefärsdricka, pratade med lokalbefolkningen, köpte tamilspråkig film och återvände därefter till hotellet. Beställde kycklingsoppa med bröd. Ett gäng NGO-anställda kom, åt middag och försvann lika fort. Strömmen gick ett par gånger till under kvällen. Tog en öl och kröp till kojs.

Fortsatt träsmak, vägspärrar och NGO-reklam

Uppe med tuppen, 06:00, packade ner myggnätet, fräschade till mig så gott det gick och sedan ut på gatan för att ta mig till stationen. Fick tag på en bajaj-förare, frågade honom om det även gick bussar till Batticaloa. Han var osäker, vi stannade några gånger och frågade ortsbor. I östra delarna av staden finns huvudbussplatsen, där skulle visst en Batticaloa-buss finnas, om den inte redan hade kört.

Vi tog oss dit, blev insläppt igenom säkerhetsfållorna och hittade rätt buss. 30 minuter till avgång. Sprang ut igen och betalade bajaj-föraren, sedan igenom säkerhetskontrollen igen och upp på bussen. En halvfull buss rullade därefter iväg mot Batticaloa. Allteftersom vi passerade städer, byar och till synes vildmark, släppte bussen av och på resenärer. Bussen blev ganska snart proppfull. Som tidigare nämnts är avståndet mellan Trincomalee och Batticaloa, de två största städerna på östkusten, endast 80 kilometer. Av säkerhets- och infrastrukturskäl kan man dock inte följa kustvägen. Istället måste en avstickare göras till den nordcentrala provinsen och därefter ut till kusten igen. Detta dubblar sträckan till 160 kilometer, tågen följer samma rutt. Bonus är förstås att man får se mycket mer av landets olika delar, nackdelarna är uppenbara, tidsdräkten är den minst jobbiga.

Då regeringen under året uppger sig ha återerövrat de östliga delarna av Sri Lanka, speciellt i tamilfästena Trincomalee och Batticaloa så låter de inte området åter falla i rebellernas händer. En stor säkerhetsapparat är därför igångsatt i öst. Omfattande säkerhetskontroller och vägspärrar är saker som bussresenärer får underkasta sig. ID- och säkerhetskontroller görs även på tågen som rullar till och från de tamilbefolkade områdena. Vi genomgick uppskattningsvis 20-25 säkerhetskontroller och vägspärrar under bussresan. Det går till så att fordonen vinkas in och stoppas, alla passagerar och baggage får lämna bussen, en enklare bombgenomsökning av bussen görs. Under tiden får passagerarna ställa sig i enklare fållor och skjul där ID-kontroll och visitering av baggaget sker. Därefter får passagerarna gå förbi vägspärren, bussen får rulla igenom och sen hoppar alla på igen för att fortsätta till nästa vägspärr. Vid ett antal tillfällen låg spärrarna så nära inpå varandra att man kunde se nästa från den man var i. Strax innan vapenstilleståndsavtalet år 2002 rapporterades det om liknande rigorösa säkerhetskontroller på östkusten. Då användes även maskerade informatörer vid kontrollpunkterna som pekade ut vilka som det skulle "pratas" mer med. Rapporteringar om regelrätt tortyr förekom.

Bussen passerade ett pärlband av tält- och plåtläger, inte alls olikt de läger i Sudan man skymtar i någon nyhetssändning. Av vad som kunde utdömas fick varje familj några plåtbitar, presenning, inrutad markyta à 10 x 5 meter och hushållsredskap för att kunna skapa sig ett temporärt hem. Resterande byggmaterial utgjordes av palmblad, grenar och annat som kunde hittas i omgivningen. Den sandhaltiga marken var fylld av hål efter familjernas försök att gräva brunnar. Skyltar informerade att dessa läger var relokaliseringar av både tsunamidrabbade och krigsdrabbade människor. Ett tag blev alla dessa sponsorskyltar för all världens NGOs absurda. Det såg ibland ut som ett mini-Broadway, minus blinkande ljuseffekter och fashionabla byggnader. Återuppbyggnad pågår dock, om än i sakta mak. Vid sidan om vissa läger såg man halvfärdiga permanenta hus. Även infrastrukturen arbetades det på, vi passerade en del vägarbeten där man var i färd med att lägga asfalt. Vi passerade även den nyligen öppnade, invigd sedan ett par veckor tillbaka, Manampitiya-bron som förbinder nord-centrala provinsen med den östra.

Att fotografera under resan var inte att tänka på, stationerade i små värn längs med både järnvägar och landsvägar fanns med jämna mellanrum poliser, paramilitärer och soldater. Speciellt inte då media de senaste dagarna, i kölvattnet på rapporteringen om rebellernas förstörelse av flygvapenbasen i Anuradhapura, fått utstå hätsk kritik ifrån regeringen.

Efter dryga 7 timmar var vi framme i Batticaloa. Om Pinoccio hade varit med så hade även han känt av träsmak i baken. Hade redan ringt och bokat ett fönsterlöst rum på Subaraj Inn i centrala delarna av staden. Monterade upp myggnätet (fortfarande i malaria zonen) och vandrade sedan ut för att orientera mig. Letade upp målet för min resa, barncentret Butterfly Peace Garden. Det var tyst och stängt när jag gick förbi. En skylt utanför proklamerade att all videofilmning och fotografering var förbjuden samt att tid för besök skulle avtalas. Köpte lite myggmedel och annan proviant och återvände till hotellet för middag.

Tog en Lion öl, bänkade mig framför den gemensamma TVn som visade en lankesisk variant av Idol kombinerat med Let's Dance. Middagen tog en timme att förbereda. Fisk och skaldjur även denna gång. Dock ingen höjdarmat. Ris och blöta pommes frites samlade på en tallrik med några få grönsaker och fiskbitar. Därefter gick strömmen i stadsdelen. Jag blir senare varse om att strömavbrott är vanligt förekommande. Hotellet är dock förberett och drar ganska snart igång sin elgenerator.

Batticaloa verkar vara en idyllisk stad om man bortser från de ständiga händelser som inträffar i staden. Liksom Trincomalee finns det en inre lagun. Lagunen i Batticaloa är dock inte så förorenad som i Trincomalee, där det enligt guideboken dör fisk på grund av föroreningarna. När jag går över bron som förbinder södra och norra centrum ser jag fiskare i små kanoter dra upp sina nät.

Liksom i Trincomalee finns det en stor internationell närvaro av NGOs. Under min vistelse i Batticaloa var det vanligt att de NGO-anställda kom i större flockar för att äta lunch och middag på hotellet. En del NGO-anställda var även inkvarterade på Subaraj Inn.

En uppfattning bland några jag pratade med är att NGO-anställda numera endast är "turister". Efter tsunamin östes det in massvis av hjälp till de östra delarna av landet. Numera har denna hjälp stagnerat, NGO-anställda reser mest runt i landet och ser sig omkring menade en av ortsborna.

Det finns även ett allmänt missnöje med den sittande regeringen. De jag talade med ansåg att regeringen inte har någon vilja att utveckla de östra regionerna. Som exempel tog de upp infrastrukturen i öst jämfört med sträckan Polonnaruwa (nordcentrala provinsen) - Colombo som är utvecklad menade de.

I både Trincomalee och Batticaloa kan en atmosfär av krigströtthet märkas. Människorna vill kunna återgå till sina normala liv.

Än en gång besegrad av städarna, träsmak i baken och Trincomalee

Klockalarmet ringde 05:45. Steg upp direkt, packade ner de sista sakerna i ryggsäcken och trodde att jag för en gångs skull hunnit före städarna. Men icke, de var redan i full gång med att städa korridoren och undrade om de skulle byta sängkläder.

Säkerhetskontrollen genomfördes ovanligt tidigt igår kväll, redan vid 20:30. Skönt. Är inte stormförtjust att bli väckt mitt i natten.

När jag studsade ner till Fort tågstation började monsunregnet med all kraft. Gatorna fylldes snabbt med vatten och det var skönt att ha på sig ett par rejäla kängor. Kom till stationen 06:30, 45 minuter till tåget mot Batticaloa skulle gå. Frågade för säkerhets skull om tidpunkt och vilket spår tåget gick ifrån. Jaha, spår 5, 06:55!? Köpte en tidning, vatten och bullar. Sprang sen till spår 5. Klockan tickade på och inget Batticaloa tåg syntes till. Upptäckte först nu en manuell informationstavla (manuell i den form att ett par män på en knagglig byggnadsställning bytte ut tider och spårinformation för hand allteftersom tågen anlände) där det stod att Batticaloa tåget gick från spår 2, 08:45!? Frågade några resenärer för säkerhets skull vilka bekräftade att det var korrekt information på tavlan. Läste tidningen fram och tillbaka under väntetiden. Tåget kom till slut och jag hoppade på.

Efter drygt 9 timmars obönhörligt skakande på tåget tillsammans med diverse försäljare som ropade ut sina varor, poliser och paramilitärer som gjorde ID-kontroller och genomsökningar kom jag äntligen fram.

Trodde jag...

Det visade sig att tåget kommit fram till Trincomalee, 80 km norr om Batticaloa! Tydligen skulle jag ha gjort tågbyte under resan. De poliser och paramilitärer som kontrollerade alla passagerarna på stationen undrade vad jag gjorde i Trincomalee. Det undrade jag också.

Fick reda på att det gick ett nattåg tillbaka till Colombo, alternativt nattåg till Batticaloa. Att resa hela vägen till Colombo igen var ingen frestande lösning för mig. Frågade efter Batticaloa tåget. Det skulle ta minst 6 timmars resande till, tåget skulle avgå om knappt 2 timmar.

Efter lite tankearbete bestämde jag mig för att kolla in Trincomalee istället och ta tåget nästa dag. Jag behövde vila rumpan.

Tog en bajaj till centrala Trincomalee och letade efter värdshus som hade lediga rum. Föraren och jag fick ta oss från det ena stället till det andra, inga lediga rum fanns. Under färden passerade vi en mängd olika NGO-baser och fältkontor. Den internationella närvaron var påtaglig. Till slut hittade vi ett ställe, Sunflower, ovanför en fotoateljé och ett bageri/café. Spände upp myggnätet (nu var vi i malarialand) och tog sedan en kortare tur i centrala stadsdelarna. Det fanns gott om vägspärrar. Köpte några flaskor läsk och bullar. Pratade med lokalbefolkningen som tyckte att det skrevs för mycket negativt om Sri Lanka. Kröp sedan till kojs. Morgontåget till Batticaloa skulle gå 07:00.

Fiskrestaurang à la Lanka-stil

Tog det lugnt hela dagen, fixade småsaker och läste lite. Gick till restaurang Sea Fish som nu var öppen. Det var folktomt, jag var den enda gästen, kanske var jag för tidig? Efter ett tag började några få stadsbor att dyka in. Sea Fish är en restaurang som specialiserar sig på lankesiska fisk- och skaldjursrätter och visade sig vara ännu ett trevligt avbrott från basfödan ris och kurry.

Stora fiskar stirrade på en från akvarier lite längre bort i lokalen. Dessa skulle dock inte anrättas, de var mest där som en del av havstemat (tror jag).

Beställde in en Lion öl och dök ner i menyn. Beställde rökt fisk på finskuren salladsbädd. Fisken, tre små skivor, var utsökt och röksmaken var genomgående. Därefter valde jag en fisk- och skaldjurstallrik bestående av fyra tunna fiskkotletter (olika fisksorter), några räkor tillredda i olja och något som närmast kan liknas vid thailänsk grön kurry. En bit bläckfisk, en halv liten krabba, grillad lök och tomat samt en handfull pommes frites ackompanjerade anrättningen. Till efterrätt tog jag en Sea Fish special, bestående av ett hav av tärnade färska frukter och glass serverade i en urgröpt ananas.

Det är svårt att jämföra Sea Fish och Sea Spray eftersom det är restauranger med olika inriktningar och kundkretsar. Sea Fish vänder sig i första hand till lankeser och lankesisk matkultur. Sea Spray har en riktad internationell framtoning och en kundkrets bestående till stor del av västerländska turister och affärsmän. Båda två restaurangerna rekommenderas dock varmt.

Det kommer definitivt att bli fler besök på Sea Fish. Vad sägs om hummer?

Nedgång i turismen, regeringen pressas angående MR, bananrepublik samt otät kamera

AFP rapporterade, den 24 oktober 2007, om nedgång i Sri Lankas turismindustri jämfört med föregående år. Från januari till september detta året har det skett en 21%-ig minskning. Enbart under september månad har turismen minskat med 3,6% jämfört med föregående år. Årets ökade sammandrabbningar mellan regeringsstyrkor och rebeller tros vara orsaken till nedgången. Trots Tigrarnas attack i Yala och den senaste koordinerade flyg- och markattacken, den 22 oktober 2007, mot en flygbas i Anuradhapura, 21 mil ifrån Colombo, vidhåller Sri Lankas turistråd att det inte finns några skäl för turismindustrin att oroa sig. Det bör tilläggas att både Yala (nationalpark) och Anuradhapura är två stora turistmål.

Varvat med tidningarnas "body-counts" (det dagliga antalet döda, skadade eller försvinnaden i samband med stridigheterna på Sri Lanka) finner man fortfarande debatter om FN-sändebudet Louise Arbours besök på ön. Nu trycker även USA på Sri Lankas regering att de ska godta ett inrättande av ett FN-lett människorättskommissariat på Sri Lanka. Regeringen vidhåller dock sin tidigare inställning om att inte medge extern intervention rörande MR-frågor.

Förutom att de enda bilder på presidenten som publiceras tidningarna är bilder när han mottager eller delar ut olika priser eller utmärkelser, kunde man för omväxlings skull i onsdagens Daily Mirror roa sig med en karikatyr av presidenten, med titeln Banana Republic. I samma tidning går det även att läsa att Sri Lanka ligger på sjätte plats i världen när det gäller piratkopiering av datorprogram. Det beräknas att 90% av alla datorprogram som används i Sri Lanka är piratkopierade.

Gummipackningarna i det ena kamerahuset verkar ge upp. Kondens bildas alltför lätt uppe i prismat. Borde ha lämnat in det på C-L-A (clean-lube-adjust) innan jag reste men hann inte på grund av tidsbrist. Får väl försöka köra så mycket som möjligt med det andra huset så länge.

Regnet började i natt igen, kommer att avta under dagen hoppas jag. Försöker att spela in regnljudet med den digitala bandaren (Zoom H2 för de tekniskt intresserade) men det är en svår manöver. Regn är inte det lättaste att spela in så att det låter naturligt. Vid närmare eftertanke så kan det antingen låta som en rinnande kran eller någon som steker ägg.

Matjakt - del 2

Var inomhus under den varmaste delen av dagen. Hann med att betala räkningar via internet och att lägga upp nya artiklar på resebloggen. Har tänkt att lyxa till det rejält ikväll genom att gå ut och äta skaldjursmiddag. Har passerat ett ställe som heter Seafish. Det ligger i Slave Island (Colombo 2), väldigt nära Fort. Har passat på att tvätta de båda omgångar kläder jag har med mig, tog därefter en välbehövlig dusch och gick runt i lungisen och lufttorkade mig. Flipp-floppsen har jag givetvis på mig.

Flipp-flopp! Flipp-flopp!

Ena setet med kläder har redan torkat, resten får hänga kvar tills ikväll.

Kollar kartor, backup-planer (ifall restaurangen skulle vara stängd) och allt annat som jag ska släpa med mig i ryggsäck. På med doningarna och iväg. Går mot Seafish och kommer till gränden där den ligger. En större biograf ligger precis i infarten till gränden och där står en hel folkhop och tittar på ett filmteam som just håller på att sätta upp en inspelning. Dröjer mig kvar en stund. Undrar om det är en spelfilm eller reklamfilm. Personen i blickfånget framför kameran har en Zorro-kostym på sig, med ögonbindel, bredhättad hatt och värja. Musiken sätter igång, ett antal fagra damer (skådespelerskor) springer förbi Zorro som i sin tur rusar fram till kameran, säger någon replik och spänner blicken i kameralinsen. Scenen tas om ett par gånger till.

Jag fortsätter in i gränden till Seafish. Det ser släckt ut. Inga lampor tända. En medelålders man kommer fram och förklarar att restaurangen är stängd, jag får återkomma imorgon. Okej, inte mycket att göra åt det, kommer dock att vara stängt imorgon med eftersom det visst är Poya (buddistisk högtid när det är fullmåne). Det är fullmåne varje månad och det betyder att ingen jobbar, Sri Lanka står stilla just den dagen. Dessutom är det också förbjudet att förtära alkohol men det lär ju inte vara några problem att följa eftersom inga vattenhål hålls öppna.

Fram med backup-planen. Galle Face Hotel har en egen fisk- och skaldjursrestaurang (jag börjar att gilla det stället allt mer och mer). Vis av tidigare bajaj-turer haffar jag en längs gatan, kommer överrens om pris, sedan drar vi iväg. Nu borde jag i och för sig ha sett varningssignlerna lite tidigare men halvvägs började han ändra det överrenskomna priset. För att göra en lång historia kort betalade jag för mig och stegade in på hotellet med en missnöjd bajaj-förare utanför.

Jag kom en timme för tidigt, klockan var 6 på kvällen, Sea Spray, som restaurangen heter, öppnade först om en timme. Slog mig ner på "Checkerboard" (ett rutmönstrat område mitt på hotellgräsmattan), beställde en alkoholfri ananasjuice eftersom det idag (!?) var Poya och det såldes ingen alkohol förklarade kyparen. Hrmm... är det inte samma måne överallt? Fullmånen är ju imorgon. Antecknade lite i min kalender och läppjade på juicen.

Mörkret fyller himlen alltmer och snart hade det varit beckmörkt om det inte vore för de ljusslingor som ringlar sig runt palmträden likt boaormar med långa Luciakrona.


Natten rullar in över Checkerboard, Galle Face Hotel

En brokig skara hotellgäster letar sig ner till Sea Spray. Jag knatar efter. Blir snabbt omhändertagen av både en och två kypare. De har fortfarande gott om personal ser jag. Jag sätter mig vid ett bord så nära havskanten man kan komma. Det blåser påland som vanligt men det är uppfriskande. Idag har de, utöver fisk- och skaldjur, grillbuffé. Längs med ena restaurangsidan rullas det in vagn efter vagn med olika grillade varmrätter, både vegetariskt och kött i olika former. Biffstekar i svartpepparsky, halstrade fiskfiléer, skaldjursgratäng, ris, couscous, grönsaker, fläskrätter och massor av annat gott visas upp. Det är säkerligen runt 15-20 varmrätter som ingår i grillbuffén. Till detta hör en imponerande salladsbuffé med biffsallad, skaldjurssallad, chillibläckfisk-i-ananas-sallad, fisksallad, pastasallad, potatissallad, mozzarellasallad... man blir mätt bara av att titta på dem och då har vi inte ens nämnt hummerbisquen som är underbart tillredd.

Lastar på mig (i fel ordning givetvis) sallader, biffstekar, fiskfiléer med mera. Har helt glömt bort deras specialitet, fisk- och skaldjur. Det står ett antal kockar i det öppna köket och väntar på att gästerna ska komma förbi och peka på de allehanda godbitar som ligger på isblocken framför köket. När man valt vilka fisksorter och skaldjur man vill ha börjar kockarna grilla dem åt en. Allt givetvis ackompanjerat med vitlöksolja och citronklyftor. Väljer bläckfisk, cocktail-spett (skaldjur varvat med fisk), tonfisk, kungsfisk och slutligen en halv blå krabba! En kort stund därefter kommer tallriken med hela härligheten. Underbar mat! Detta har jag väntat på länge.


Kockarna på Sea Spray ser till att du får dina fiskar varma


Skaldjurstallrik med blåkrabba, bläckfisk, cocktail-spett, tonfisk och kungsfisk


Dessert-shots

Kyparen frågar om jag vill ha dessert, är redan proppmätt men går i alla fall bort och tittar på underverken. På två små hyllor har man ställt upp små "dessert-shots". Ser jättegoda ut men får tyvärr tacka nej, är för mätt. Jag tänker återkomma en annan dag och smaka på dem. Betalar för mig och tar sedan en annan bajaj hem (lugn, denna gången "känner" jag föraren, han har kört mig förut utan några problem), färden och betalningen går hur smidigt som helst.

Nota för middagen? 90 kronor! Sea Spray, here I come again!

Pengar! Mat! Öl!

Uppe med tuppen! Har slagit städarna med hästlängder (allt är relativt), är uppe 5:45 (15 minuter tidigare än när de börjar med rumsstädningarna).

Planerna för dagen är att fixa pengauttag, köpa biljett till Batticaloa till nästa vecka och leta upp den koreanska diasporan på ön.

Kör först en hinkduschning i korridorbadrummet. Går runt om knuten till BOC - Bank of Ceylon, förklarar problemet för dem, får adresserna till HSBC och Standard Chartered Bank istället då de är mer internationella banker än BOC. Efter genomsökning av min ryggsäck släpps jag in på HSBC. Får hjälp av en trevlig banktjänstekvinna som hjälper mig med ett manuellt uttag. Får dock skriva om signaturen ett antal gånger eftersom hon inte tycker att den stämmer överrens med signaturen i passet. Gick glatt därifrån med Rs 40.000 i fickorna (2333,38 kronor draget från bankkontot). Bättre kurs än att växla in amerikanska dollar!

Tillbaka på rummet och omfördela kontanterna, därefter åter till Fort tågstation för att köpa biljett. En mindre munter man skrev in min platsbokning till Batticaloa. Reser dit på måndag och stannar antagligen där i några dagar. Det finns ett ganska omtalat rehabiliteringcenter för krigsdrabbade barn i Batticaloa. Jag hoppas kunna få möjlighet att göra några intervjuer med både personalen och barnen. Därefter blir det till att återvända till Colombo för att bestämma reportagetid med svenska ambassaden.

IOM Sri Lanka hör förhoppningsvis av sig snart så att jag får lite klarare besked om, när, vilka av deras fältkontor och bosättningar jag kan besöka.

Fastän att ris och kurry i olika varianter är Sri Lankas nationalrätt, det finns ris och curry-matställen varhelst man går, är lankeserna även öppna för andra matintryck. Det finns alltifrån tyska, italienska, amerikanska, irländska, brittiska, thailänska, kinesiska, japanska till koreanska retauranger i Colombo. Östasiatisk mat, främst kinesisk, är väldigt populärt, maten har dock en släng av lankesisk anpassning över sig. Efter att ha kollat runt bland restaurangutbudet i staden beslöt jag mig för att besöka en koreansk restaurang, en liten fix-idé jag har för att testa hur autentiska rätterna är. Dessutom skulle det vara intressant att höra hur, om det nu är koreanska ägare, de hamnade på Sri Lanka av alla ställen. USA, Australien och Tyskland är de stora emigrantländerna för just koreaner.

Hoppade på en av de skakiga stadsbussarna som tog mig till Havelock Road, Colombo 5, där enligt annonser två stycken koreanska restauranger ska ligga. Gick fram och tillbaka längs med den långa vägen, inga koreanska restauranger så långt ögat nådde. Efter ett bra tag gav jag upp och vandrade in mot Colombo 3 där det skulle finnas ännu en koreansk restaurang.

Passerade Colombo-universitetet och såg till min förvåning en hel drös med kor som stod och betade utanför fönsterna på Faculty of Arts Department. Under den tidigare bussfärden passerades ett par tjocka grisar som låg på den vältrafikerade gatan bussen färdades på. Lite komiska vardagsinslag som man inte riktigt är van vid hemmaifrån.

När jag väl kom till den utsatta adressen så fanns det inte någon restaurang där heller. Gav upp det koreanska och såg skylten för den japanska restaurangen "Moshi Moshi" (uttryck som används när man svarar i telefon i Japan). Gick nedför den lilla tvärgatan där restaurangen skulle ligga, men fick förklarat för mig att restaurangen inte fanns längre. Klockan närmade sig fem på eftermiddagen, nödlösningen var att gå till Galle Face Hotel några kilometer längre fram och svalka mig med en öl, eller två och därefter intaga en High Tea igen (inte nödvändigtvis i den ordningen). Gick förbi McDonalds och roade mig med att studera den lankesisk-anpassade menyn. Det fanns visst en rätt med ris och chillikryddade köttbitar som låg i färgglad McDonaldsröd pappförpackning. De är galna i chillipeppar!!!

Lite längre fram gick jag nästan in i skylten för den japanska restaurangen Sakura. Hade inte gett upp hoppet än för östasiatisk mat. Gick ner i ännu en tvärgata för att enbart finna att även denna restaurang var stängd. Suck!

Hade nu gått i ett par timmar, svetten rann än mer, fötterna började att värka. Köpte en välkyld Elephant Ginger Beer och Elephant Cream Soda och traskade vidare. Fick med mig ett par sugrör så där gick man som en liten skolpojke, sugandes på läsk genom sugrör. Hoppade över Galle Face Hotel och tog en avstickare in bland plåtskjulen. Köpte en vanlig hopper samt minibananer av gatuförsäljare och fortsatte sedan tillbaka till YMCA med oförättat restaurangärende. Var fortfarande sugen på öl.

Det finns ett ställe som är granne med YMCA där det både finns rumsuthyrning samt en bar. Ex-Servicemens Institute heter det. På kvällarna fylls baren av ex-soldater och annat klientel. Endast män rekommenderas att gå dit då baren är lite ruffig. Inredningen är sparsmakad, enkla bord och stolar, borden fyllda av spritpölar, tomma flaskor och glas. Det är ganska högljutt därinne. Sprit finns det dock gott om och billigt är det också.

Beställde en flaska Lion öl (60 cl starköl för 6 kronor) och letade efter en ledig stol, blev viftad till ett bord där det satt två hamnarbetare (det var i alla fall det jag kunde uttolka av samtalet) som pimplade flaskor med arrack (75 cl 38%-ig sprit för 27 kronor). Arrack tillverkas av saven från palmträd. Saven jäses och upparbetas till hög alkoholhalt. Sri Lanka är idag troligtvis världens största tillverkare av arrack från kokosnötspalmträd.

Efter ett långt samtal där jag endast förstod hälften, grabbarnas engelska förbättrades inte ju mer arrack de hällde i sig, bröt jag upp ifrån sällskapet och drog mig tillbaka till YMCA. Ölen i kombination med värmen och alldeles för lite mat i magen gjorde sitt. Det kändes som hela-havet-stormade och jag vet inte om det var jag eller takfläkten i rummet som snurrade.


Visst är det fläkten som snurrar?

Återsåg min lilla vän, ödlan. Hann ta en oskarp bild av honom (eller henne?) innan den sprang iväg och gömde sig.


Hon eller han? Hur ser man skillnad?

Thambili och ej fungerande VISA-kort

Gick till Fort tågstation (som egentligen ligger i Pettah-distriktet, Colombo 11). På vägen dit passerar man marknadsstånd efter marknadsstånd, man kan köpa det mesta i Pettah. Pettah är visst också ett av de områden i Colombo som är mest etniskt blandade. Det finns piratfilmer i mängder och jag köper på mig ett antal, de kostar 6 kronor stycket.

Försöker att leta upp rätt lucka på tågstationen, blir dirigerad ett par gånger innan jag kommer rätt. De informationstavlor som finns uppsatta med destinationer ovanför luckorna stämmer visst inte alltid överrens med verkligheten. Jag frågar efter en biljett till Batticaloa (en stad på östlkusten som varit hårt drabbat av både krig och tsunami), vilka avgångar det finns och beräknad restid. Tåget avgår varje morgon klockan 7:15, tar ca 10 timmar (en sträcka på 300 km) och bör bokas i förväg för att kunna vara säker på att få en plats.

Sträckan Colombo-Batticaloa är ganska nyöppnad och har sedan dess hunnit med att bli utsatt för diverse attentat. Senast i juni detta året sprängdes ett tåg i luften då det passerade antingen en 1) IED 2) tryckmina (oklart exakt vilken spränganordning som användes), som var fäst på rälsen. Tamilska Tigrarna anklagades för dådet.

Jag går tillbaka till Fort (Colombo 1) för att ta ut pengar i bankautomat. Har en flaska klorerat vatten med mig men köper ändå en Thambili av en gatuförsäljare. Thambili, eller kungskokosnöt, är en orange kokosnöt som säljs längs med gatorna. Med några väl inövade hugg så toppar försäljaren av nöten, sticker ner ett sugrör och därefter dricker man den läskande juice som bevarats inuti. Det är svårt att beskriva smaken, men man kan känna av en viss salt- och surhet. Någon kokossmak finner man däremot inte, eller så var mitt exemplar "sönder". Det kommer att bli fler Thambilis under vistelsen här.

Väl tillbaka i Fort hittar jag en bankautomat, blir min tur, knappar in kod, belopp och hela köret. Maskinen rasslar till på ett betryggande sätt och ut kommer ett kvitto där det står "Transaktionen avbruten, kontakt din bank!" VA!?

Provar kortet flera gånger till, samma resultat. Går in till bankkontoret och kollar för säkerhets skull att deras automat tar VISA (det är i alla fall markerat på automaten). Javisst ska det fungera uppger banktjänstekvinnan. Jag provar igen. Fortfarande inga pengar. Springer över gatan till två-tre andra automater, fortfarande samma sak. Ringer till banken i Sverige och ber dem kolla upp så att allt är rätt och om det är rapporterat att deras VISA-kort inte funkar i Sri Lanka. Telefonsupporten upptäcker inga konstigheter, ber mig prova automaterna igen eller göra ett manuellt uttag. Provar igen. Fortfarande samma sak. Eftermiddag, bankerna stänger i exakt denna minut, det blir till att fixa pengarna imorgon istället. Hoppas att det löser sig, annars sitter man rejält på pottkanten.

Avslutade dagen med att köpa tre små saftiga mangos och titta på piratfilmer. Det finns inte mycket lankesisk film här, varken på biografer eller att köpa. Det är Hollywood och Bollywood som gäller här.

Cargills och KFC Sri Lankan-style

Måndag! Regnet fortsätter att ösa ner, det brukar bli några timmars uppehåll under dagen. Kilade snabbt över till Cargills på York Street, Colombo 1 och provianterade. Kom ut med mygg-apparat (en dosa med vätska man fäster i en liten uppvärmningsanordning som i sin tur pluggas in i vägguttaget), ett paket lokalt odlade russin, M&M-liknande chokladkulor, lankesisk kaka (ser ut som sockerkaka men smakar ganska mycket konstgjort) och till min stora förvåning och glädje CHOCOPIE från Korea!!!

ChocoPie är kort och gott en blandning av kaka och godis. Små barn i Korea springer runt och snaskar på sådana hela tiden (nästan). De består av två skivor mjuk kaka, mellan kakskivorna finns ett lager med marshmallow. Det hela försluts därefter med ett chokladöverdrag. De är oförskämt dyra att köpa i de östasiatiska affärerna i Sverige och Danmark (när de har fått in några paket) men här kostade det mindre än 12 kronor för ett paket.

ChocoPie, Choconuts, minibananer och russin

Kilade inom KFC (ligger i samma byggnad som Cargills) för ett snabbmål samt för att lindra magen efter ett par veckor med enbart chillikryddad mat. Halvpopulärt ställe, kanske var det för att priserna var nästan dubbelt så höga mot vad ett normalt mål mat kostar på ett lokalt matställe. Kollade snabbt på deras meny och bestämde mig för en originalmeny med potatisklyftor. Tyvärr sa expediten, vi har inte originalmenyer, bara "Hot and Spicy"!

Upp på hästen igen och tigerjakt i Yala nationalpark

På bättringsväg från förkylningen verkar det som. Har skapat en mer ändamålsenligt resedagbok/reseberättelse med framför allt snyggare layout men även extra funktioner som tillåter läsare att skriva kommentarer (klicka på texten "comments" som finns under varje dagboksinförande). Det går nu även att klicka på bilderna så att de förstoras. Mycket nöje!

Har hunnit att skriva och skicka iväg de där mejlen som egentligen skulle ha fixats i fredags. Nåja, kommer ändå ta tid att få svar, kan ju alltid hoppas på något svar, på breven. Det ena gick till en INGO och det andra till Media Center for National Security (Sri Lanka). Brevet innehåll förfrågan om kort inbäddning hos regeringstrupperna i norra alternativt östra delarna av ön samt frågor om ökade bevis för rebellernas rekrytering och användande av barnsoldater. Detta med anledning av Colombo-tidningarnas artiklar de senaste dagarna om bevis för ökad användning av barnsoldater i rebellernas frontlinjer (det får dock misstänkas att detta är redogörelser direkt ifrån försvarsministeriet och således inte tidningsreportrarnas egna vittnesmål).

Om man ska tro dagspressen så har rebellerna förlorat sina fästen längs hela den lankesiska östkusten och är nu inträngda i Vanni-området i norra Sri Lanka. Ett tänkbart scenario är att regeringen flyger eller skeppar in en större mängd trupper till Jaffna allra längst upp i norr (som fortfarande är regeringskontrollerat) och därefter trycker på med infanteri från söder. Redan under 2006 ryktades det om en större offensiv ifrån regeringssidan. Först skulle östra delarna säkras, därefter inklämning/omringning av rebellernas högsäte i norr. Men som sagt, detta är vad som rapporteras i Colombo-media. Informationsflödet från norr når inte fram på samma sätt. Sri Lankas kommunikation med omvärlden är i vissa delar begränsad då pro-rebell hemsidor och liknande nätbaserade nyhetsflöden är blockerade. Båda sidor är kända för att ha väldigt starka och effektiva propagandamaskinerier, källkritik och granskning är därför nödvändig för att få en någorlunda klar bild av hur situationen egentligen ser ut rörande kriget.

Rebellerna är dock vana vid öns terräng och för mindre än en vecka sedan rapporterades det om sammandrabbningar mellan regeringstrupper och rebeller i Yala nationalpark. Parken ligger farligt nära populära turistorter och solstränder i södra Sri Lanka. Om denna attack från rebellerna kommer att ha någon påverkan på den analkande turistströmmen i november/december är svårt att sia om.

Var inne med Ipren mest hela dagen, har börjat läsa Ondaatjes novell om hans familj på Sri Lanka. Väldigt målande beskrivningar i boken, det är inte särskilt svårt att känna igen sig i miljöerna och detaljerna. Sprang snabbt ut för att inhandla lite saker på Cargills, men det var ju söndag och redan stängt. Kilade inom Pillawoos istället och köpte till min glada överraskning "devilled shrimps". I grunden är det samma rätt som tidigare nämnda Devil Beef men med oskalade räkor istället. Köpte två små tallrikar av de chillipumpade räkorna, en liten tallrik Devil Beef, en påse kycklingbuljongkurry och två högar string hoppers. Får passa på att gå till Cargills imorgon istället.

ID-kontroll igen samt feber och frossa

Vaknar halv fyra på natten av hårda bankanden på dörren! Sömndrucken slår jag undan myggnätet, tänder lampan och öppnar dörren. ID-kontroll igen. Rycker osmidigt ut mitt pass och press-ID från plastfickan och lämnar över till soldaten för påseende. Killen ställer frågan "Are you indian?" Jag kastar ett surt öga på honom och svarar nekande "No, I'm from Sweden". Han har ju redan kollat i passet vilken nationalitet jag har, dubbelkoll måhända?

Åter till sängen.

Vaknar runt tio-snåret både svettig och frysandes. Ahaa! Förklarar tröttheten igår, tänker jag. Kanske är det de föregående dagarnas monsunregn som påverkat mig, enligt prognoserna kommer regnet att fortsätta de kommande dagarna, dock med vissa uppehåll. Fortfarande inte hungrig. Plockar fram medicinförrådet och slurpar i mig lite Ipren. Resten av dagen går åt till vila.

ZZZzzz

Jag behöver verkligen sömn. Det är mycket bakgrundsljud hela tiden i den här staden, det är nästintill lika mycket ljud på natten. Öronproppar hjälper bara till den milda grad. Man blir inte piggare av att de börjar städa rummen klockan 6 på morgonen!!! Jag faller tillbaka i sängen.

Vaknar på eftermiddagen. Är inte hungrig men tvingar i mig några halvmjuka citronkex och lite vatten tillsammans med malariatabletten. Borde egentligen ha skrivt ihop några melj innan helgen börjar, har ingen ork. Åter till sängen.

Myggbett, böcker, svidande MR-kritik och High Tea

Arghhh!!! Kan inte fatta det hur myggorna tar sig igenom myggnätet. Nu har man snart myggbett överallt. Knott finns det också gott om, båda knäna är röda av knottbett, de små liven är uppenbarligen tillräckligt små för att ta sig igenom nätet. Måste försöka hitta apotek som har Citronella olja eller annat insektsmedel, min anti-mygg roll on börjar ta slut.

Gick till Lake House Bookshop i Colombo 2 för att kolla sortimentet. Det fanns ganska mycket engelskspråkig litteratur, i övrigt var resterande böcker på Sinhala. I avdelningen för Sinhala-böcker satt ett helt gäng studenter. Troligtvis väntade de på att få inhandla sin kurslitteratur. De satt med handskrivna listor i händerna och kallades därefter in en och en till ett mindre kontor där de räckte över listorna.

Parkerade mig framför hyllorna med Sri Lanka-litteratur. Hittade en hel del böcker som avhandlade det pågående kriget på ön och dess historik. Det fanns till och med två tjocka böcker som enbart behandlade de Tamilska Tigrarna och dess ledare Velupillai Prabhakaran. Kommer att inhandla dem innan jag återvänder till Sverige.
Det blev i alla fall några böcker;
- The Lions and The Tigers - Religious & cultural background of the Sinhala-Tamil relations
- Power Games in War and Peace - The tragic impact of corruption, violence and impunity on the Sri Lankan child
- Sri Lanka - Voices from a war zone
- Ethnic Conflict in Sri Lanka: Changing dynamics (policy studies)
och slutligen lite skönlitteratur i form av Michael Ondaatjes novell Running in the family. Sri Lanka är ju som bekant hans ursprungsland.

Tog en lång promenad igen igenom Colombo 2 och 3. Letade efter den färggranna kovilen (hinduistiskt tempel) som jag skymtade häromdagen. Enligt guideböcker så är just denna kovil (Sri Shiva Subramaniya Swami Kovil) tillägnad Shiva, guden som är motsägelsen självt - förgörare av liv men även återställare, källan till både gott och ont.

Hittade inte templet men fastnade i en stor vägavspärrning utanför en paramilitär förläggning. Antingen var det Special Task Force eller Sri Lanka Civil Defence Force (de två officiellt existerande paramilitära styrkor som lyder under försvarsministeriet) som var stationerade där. Det verkade i alla fall vara en större truppförflyttning på gång, trafikköerna blev allt längre och längre. För att få större säkerhetszon till förläggningen dirigerades jag och några andra fotgängare brydskt förbi till nästa sida av avspärrningen (vi hade på något sätt råkat komma in i säkerhetszonen). Nöjd med att inte behöva vänta fortsatte jag min tur på stan, jag hade lite andra planer för dagen.

Köpte en dagstidning och läste ännu en kritisk artikel om FNs människorättskommissionär Louise Arbours besök på ön den 11 oktober. Det är iögonfallande att läsa de långa artiklarna, ibland helsidor, där det agiteras om att regeringen gjorde rätt i att inte tillåta någon utomstående granskning av Sri Lankas människorättsförhållanden. Det stora flertalet av de Colombo-baserade dagstidningarna har gått till hårt angrepp mot Arbour och det internationella samfundet under snart en veckas tid. Både FN, EU, INGOs och NGOs har fått sig ett antal brasklappar, särskilt i dagstidningen Daily News (onsdag 17 oktober 2007).

Tidningen menar kort och gott (i en 4100 ord lång artikel) att det internationella samfundet är inkompetent att bedöma interna angelägenheter (mer om detta inom kort) och att åtminstone FN borde respektera och ha koll på sina egna stadgar där det framgår att staternas egna suveränitet ska iakttas. Genom Arbours besök har övriga interna såväl som externa aktörer (i detta fall, EU, INGOs och NGOs) visat att de vill pådriva sina egna eller bakomliggande staters agendor, menar tidningen.
Som exempel saxas följande urklipp ur nämnda artikel med titeln "Louise Arbour's 'dangerous liaisons' ";
"Let us first take a closer look at The National Peace Council and its donors. Perera is a member of its Governing Body and its media Director. Anybody can consult is website for details. What does it tell us?

Its donors are the following; the British High Commission; the European Union (EU); the National Democratic Institute Norwegian Agency for Development Co-operation (NORAD); the Danish Development Co-operation Office (DADECO); Swedish International Development Agency (SIDA); the Embassy of Japan; Facilitating Local Initiatives for Conflict Transformation (FLICT), a project implemented through the German Agency for Technical Co-operation (GTZ); the Asia Foundation; the Academy for Educational Development (AED); and, the Development Alternative Inc (DAI).

The direct hand of the Western powers in the Council are clearly identifiable..."

... och uppräkningarna fortsätter...

"Let us now take a closer look at the Free Media Movement (FMM), Sri Lanka, which has close ties to the National Peace Council!

Curiously, and organisation claiming to promote freedom of expression, right to information and transparency does not provide any indication of its donors or membership on its website. However, a closer examination of the organisations to which it is affiliated will give us some clues to their dubious connections.

It is affiliated or closely associated to IFEX (International Freedom of Expression Exchange), Reporters without Borders, CPJ (Committee to Protect Journalists) and IFJ (International Federation of Journalists).

1. A key official of the Free Media Movement is a member of the Board of IFEX, which is chaired by Karin Karlekar of Freedom House, a shady organisation described further down in the present article!

Past and present supporters of IFEX include the Canadian International Development Agency (CIDA); the Royal Ministry of Foreign Affairs of Norway; the Netherlands Ministry of Foreign Affairs; the Royal Danish Ministry of Foreign Affairs; the Swedish International Development Agency; the Finnish Ministry of Foreign Affairs; the European Human Rights Foundation (Belgium)..."

... SIDA får sig en känga till, vi närmar oss sluttampen...

"Since World War II, nothing has changed in the attitude of the dominant Western powers toward their former colonies. As Noam Chomsky once pointed out, Winston Churchill's words on the successful achievement of 'democracy and human rights' continues to be their source of inspiration.

The Government of the world must be entrusted to satisfied nations, who wished nothing more for themselves than what they had. If the world-government were in the hands of hungry nations, there would always be danger.

But none of us had any reason to seek for anything more. The peace would be kept by peoples who lived in their own way and were not ambitious. Our power placed us above the rest. We were like rich men dwelling at peace within their habitations.

The spectre haunting humanity today comes precisely from the rich countries which happen to combine both the peerless killing and threat-making apparatuses of the kind with which the United States dictates to the rest of the planet as well as the hunger and rapacity and willingness to steal from the poorer, less powerful nations whatever natural wealth and resources they possess."

... och så slutet...

"Nobody has the monopoly over the defence of human rights or the yearning for peace, certainly not a handful of individuals and organisations, whose representativity is questionable. Can anyone delegate to an elite group the exclusive right to be defended?"

Jag kunde i och för sig enbart ha skrivit att regeringen och Colombo-baserad media inte är så glada för extern inblandning. Men retoriken hos regeringen och större delen av media här är minst sagt intressant.

Den enda tidning i Colombo, mig veterligen, som vågar gå till motangrepp på regeringen är The Sunday Times. Förutom att de har haft problem från myndighetshåll tidigare så stod det att läsa i dagens nummer (söndag 21 oktober 2007) att en av deras fotografer fått sin kamerautrustning konfiskerad och filmen förstörd av de paramilitära säkerhetsstyrkorna i samband med en trafikolycka där en container tappats. Fotografen åberopade sin pressfrihet som dock inte tycktes vara till någon större hjälp. Arméns talesman Överste Nanayakkara utverkade indirekt mediacensur med förklaringen att containern hade med det militära att göra och att det därför inte var någon vanlig trafikolycka.

Nämnde jag förresten att det verkar vara brist på Citronella olja också? Alla de apotek jag passerat har sålt slut på det.

Nåväl, efter att ha roat mig med tidningen på flera olika sätt (det är ganska komiskt att försöka bläddra igenom en lösbladstidning på ett snyggt sätt när man sitter fem meter ifrån indiska oceanen samtidigt som det blåser pålandsvind) travade jag in på Galle Face Hotel. Klockan var nu fyra på eftermiddagen vilket betyder att High Tea just börjats att serveras (vilket är ganska tidigt på dagen).

High Tea är en kvarleva från britternas tid som lätt kan förväxlas med Afternoon Tea. Afternoon Tea kan liknas vid små sociala höjdpunkter på eftermiddagen och torde haft sitt ursprung i 1800-talets England. Då middagarna inte serverades förrän 8-9 på kvällarna gick folk med hungriga magar under dagarna. En eftermiddagsfika med te och enklare tilltugg infördes för att underlätta dagen. High Tea är däremot snarare en ersättare för de sena middagarna. Ett rikligare uppbåd av både lättare och bastant mat dukades upp, tillsammans med te. Uttrycket "High" i High Tea har jag dock fått förklarat för mig användes eftersom man intog dessa måltider vid de höga "matborden". Om det är sant eller inte låter jag vara osagt.

Jag beställer in en kanna te och visas sedan runt till de olika serveringsvagnarna fyllda med godsaker. En snabb överblick ger vid handen att det är frågan om en korsning mellan Afternoon Tea och High Tea. Lite längre bort står det en kallskänka som enbart har till uppgift att göra sandwich enligt gästens önskemål. Jag beställer genast en sandwich med stora härliga räkor och springer sedan iväg till serveringsvagnarna och plockar på mig smördegskreationer, petit chous, passionsfruktshots, vaniljkrämsbakelser m.m. Efter en liten stund kommer personalen med den beställda sandwichen. Jag har satt mig vid ett lågt bord men det borde inte ha någon större betydelse eftersom det ändå är fråga om en korsning av de olika Tea-instituten. Bakom mig sitter ett gäng höjdare från någon INGO och blir intervjuade av lokal reporter. Uppfattar inte vilken INGO de representerar, endast att SLMM verkar inblandade, är alltför upptagen med att avnjuta maten, teet och utsikten över indiska oceanen. Det är fortfarande lite mulet men ändå rogivande.

Nöjd med livet dricker jag upp den sista slurken te, betalar för mig, Rs 605 (ca 37 kronor) och beger mig sedan tillbaka till YMCA.

Mangosteen, minibananer och granatäpplen

Köpte på mig lite mer frukt. Det blev Mangosteen, små bananer som är ganska kompakta i köttet samt granatäpple. Jovisst, mangosteen smakar som en blandning mellan jordgubbar och vindruvor. Granatäpplen är alltid lika gott och uppfriskande, särskilt när fruktkärnorna formligen exploderar i munnen.

Loggade in på Lightstalkers-forumet och svarade på några frågor angående journalistvisum till Sri Lanka. Fick svar från en annan journalist som planerar att resa hit i december. I korthet så arbetar han med att försöka dokumentera fabriksarbetare i olika utvecklingsländer. Han ville gärna ha lite hjälp med ministeriebesöken och andra användbara tips. Vi bestämde att om tillfälle gavs, det vill säga om jag är i Colombo just då, så skulle vi träffas och fixa hans pressackreditering nu när jag äntligen vet vart man ska vända sig.


Från vänster till höger: Granatäpple, Mangosteen, minibananer och granatäpple. I bakgrunden torde YMBAs fyrhusliknande torn skymta (Young Men’s Buddhist Association)

Duran Duran, Guinness på Galle Face och militärpojkar på rummet

Hemsidan (resedagboken) är onödigt tung. Har inte installerat något renodlat html-program utan använder den otroligt tungrodda webbkonverteringsfunktionen i Microsoft Word. En sida tar nu närmare 10 megabyte som lagras i olika delfiler. Hoppas att det inte tar onödigt lång tid att ladda ner sidorna för de som läser om strapatserna.

Var på det anrika Pagoda Tea Room idag och åt lunch, slurpade i mig te och dessert. Desserten var den typiska lankesiska creme bruleen som jag tidigare provade på hos Kumar. Watalappam heter visst desserten (består av kokosnötmjölk, ägg, socker och kardemumma som kokas ihop till en puddingliknande konsistens). Hittade förresten lite smålarver i maten, men de var redan döda så det var bara att putta undan dem och fortsätta äta.

Har inte varit hos Kumar på några dagar. Pillawoos heter förresten det lilla hak han jobbar på.

Åter till Pagoda Tea Room, varför är det anrikt? Kanske ringer det en klocka hos någon när jag nämner att det är exakt samma ställe som 80-talspopgruppen Duran Duran spelade in delar av sin musikvideo ”Hungry Like A Wolf” på. I början av videon kan man se hur tjusigt stället var en gång i tiden (videon spelades troligtvis in 1981-1982). Dagens Tea Room är tyvärr nergånget, även om det fortfarande kan stoltsera med te och läckra bakverk. Jag behöver knappast nämnda det, har inga bilder därifrån eftersom det G-I-V-E-T-V-I-S ligger inom högsäkerhetszonen. Endast 30 meter in i zonen, men ”it makes all the difference”, eller, kanske inte… man får ju ändå inte ta några bilder överhuvudtaget i det området, varken inne eller utanför zonen.

Här är förresten länken till Duran Durans musikvideo ”Hungry Like A Wolf” för alla er som fått skägg på hakan och lite till: http://www.youtube.com/watch?v=FfW46MZ6mb8

Tog även idag en lång promenad, passade på att köpa lite frukt, behöver vitaminerna. Har inte ätit frukt under hela den gångna veckan. Köpte ett äpple (Rs 25) och en Mangosteen (Rs 20). Frisk liten frukt med tjockt lila skal. När man brutit upp det blottas ett antal köttrika vita klyftor, bara att slurpa i sig. Javisst ja! Det finns ju en stor kärna i varje klyfta. Lonely Planet-boken beskriver smaken som en blandning mellan jordgubbar och vindruvor. Jag hann inte riktigt känna smaken av den, var för hungrig. Gör ett nytt försök imorgon.

Bestämde mig sedan att gå till en liten damm i mitten av staden (Colombo 3) som heter Beira Lake. Det finns egentligen två Beira Lake, men denna är lillebror till den stora. I dammen finns det ett litet pittoreskt buddistiskt museum och även en konstgjord ö som verkar vara väldigt populär bland alla kärlekskranka ungdomar. Även småbarnsföräldrar tar dit sina barn. Är inte troende på något sätt men respekterar ändå ritualer, seder och bruk. Innan man träder in i ett buddistiskt tempel ska man ta av sig det man har på huvudet och fötterna. Problemet var nu att detta inte var något tempel per se. Det fanns ändå en huvudbyggnad som liknade ett tempel, dessutom var man tvungen att gå ut till museet via en trevlig gångbro. Skulle jag ta av kängorna och i så fall, var började gränsen för icke-templet/templet? Troligtvis hade jag gjort fel. När jag skulle gå (med kängorna i ena handen) så kom en liten grupp besökare och tog av sig flipp-floppsen redan ute på gångbron. Ingen skada skedd, hoppas jag.

Och så var det det där med fotografier igen. Ska jag behöva nämna det igen? Beira Lake (den lilla) ligger i samma område där presidentens bostad ligger, det vill säga högsäkerhetszon!

Efter den avklarade strapatsen gick jag till det ståtliga Galle Face Hotel för att svalka mig. Här har både kungligheter och presidenter bott. Nämnde jag förresten att ett monsunregn drog förbi under natten? Det är inte lika varmt idag, bara 25 grader och ett tjockt molntäcke lindrar den annars så stickande solen. Slår mig ner på inner-verandan och beställer en kall Guinness.


En kyld Guinness serverad på inner-verandan på anrika Galle Face Hotel, Colombo 3

Klockan är nu tre på eftermiddagen och det är ganska tomt på gäster, personal finns det däremot väldigt gott om. Blickar ut över indiska oceanen, den ser otämjd ut. Hungriga vågor rusar mot stranden som ligger precis utanför hotellet. En bit ut rider två militärfartyg på vågorna. De försvinner nästan in i den blågrå ton som både havet och vattnet omger dem med. Beställer in en Guinness till och pratar lite med personalen.


Vy från Galle Face Hotel, ut över den regntunga himmel som sträcker sig över indiska oceanen

På vägen hem tar jag en omväg igenom ett annat distrikt, för att orientera mig. Passerar både muslimska, kristna, hinduistiska och buddistiska kvarter. Det fåtal hinduistiska tempel jag passerar är otroligt välsmyckade och färggranna. Passerade ett litet gatumatställe där det lagades hoppers i olika former. Jag köpte ett par hoppers och samtalade med ägaren som i samma stund bjöd in mig på te. Lankesiskt te påminner om indiskt te (mjölk, mycket socker samt te). Ägaren var frustrerad över det nuvarande förhållandet på Sri Lanka, ekonomin, bristen på material och varor, politiken samt alla ambulerande militärvägspärrar. Under dagen hade militären spärrat av vägen till hans matställe, vid tre olika tillfällen. Detta, menade affärsägaren, var ohållbart. Han förlorade kunder hela tiden eftersom de inte alltid kunde ta sig till hans matställe. Dessa vägspärrar var dock vanligt förekommande förklarade han. Sen kläckte han frågan, han undrade hur svårt det skulle vara för honom att resa till Sverige för att bosätta sig där. Mmm… mumlade jag, det är nog inte så lätt, förklarade jag för honom. Därefter fortsatte vi samtalet och han berättade om sitt liv, att han faktiskt bott utomlands tidigare, han hade arbetat på lyxjakt i Dubai, eller var det Bahrain? Det var mycket jobb och dåliga förhållanden förklarade han. Efter avslutat trevligt samtal passade jag på att förköpa mig på hans hoppers, jag ”råkade” även ge honom för mycket pengar för sina matvaror.


Hoppers (överst i bild), Egg-hoppers (nederst i bild) och en dödligt stark chilisås

Hoppers är en typiskt rätt som äts på Sri Lanka och i delar av södra Indien. De består av små runda skålformade pannkakor gjorda av jäst rismjöl. De äts gärna till frukost men kan även ätas som ett snabbmål närhelst under dagen. Det finns olika typer av hoppers, de vanligaste är ”Plain hoppers (enbart rismjölsblandningen)”, ”Egg hoppers (Plain hopper som man knäcker ett ägg i) och ”String hoppers” (tunna risnudlar som ångas och läggs i små högar). Dessa hoppersvarianter doppar man därefter i olika såser (curry, chili, sambol etc).

Hoppers ska helst ätas när de är nygjorda, då har de en frasighet i kanterna och seghet i mitten. De stackare som är på bilden har legat i en plastpåse i 30 minuter och är därför inte lika roliga längre.

Dagens sista begivelse som jag varit med om är ett par militärpojkar som kom in på rummet. Klockan var väl sisådär närmare 22:30. Jag hade gjort några anteckningar tidigare angående detta men helt glömt bort det, tills det knackade på dörren. Öppnade dörren och där står ett par (det verkade vara en hel pluton som gick runt i resten av byggnaden) fullt beväpnade soldater. De ställde några frågor, tittade runt i rummet och kollade passet. Jag visade presslegitimationen för säkerhets skull. Varför nu detta, undrar ni kanske? Det hela rör sig om den etniska konflikten på ön. Skillnaden är att man inte kallar det ”konflikt” här nere. Enligt regeringen är det ett krig som pågår, termen konflikt får det internationella samfundet leka med. Kriget är döpt till ”Eelam War IV” (det fjärde Eelam-kriget).

I somras så gjorde den lankesiska polisen räder i Colombo-området och bussade iväg 376 personer med tamilskt ursprung från Colombo till läger i de nordöstra delarna av Sri Lanka. Regeringen fick svidande kritik från människorättsorganisationer för detta tilltag. En medlem i tankesmedjan Independent Centre for Policy Alternatives menade att bussningen var en variant av etnisk utrensning. Regeringen försvarade sig dock med att säkerhetsläget krävde detta då tidigare attentat mot den lankesiska staten haft sin grogrund bland just tillfälligt boende tamiler i Colombo-området.

Det lär i alla fall inte bli sista gången som jag stöter på de här grabbarna (eller deras kollegor), alla gästboenden kontrolleras regelmässigt en gång i veckan.

Samla sig

De senaste dagarna har flutit ihop. Allt känns som en enda lång dag, men jag tror att jag börjar landa på riktigt nu. Hettan, fukten och alla nya intryck har trängt sig inpå en. Man börjar nästan att känna sig som Martin Sheens rollfigur Kapten Willard när han lever sitt rus på hotellrum i filmen Apocalypse Now.

Vad gjorde jag igår? Och i förrgår?

Var ute och vandrade idag? Igår? Alla är till synes hjälpsamma och många är nyfikna på vart man kommer ifrån och vad man gör på Sri Lanka, de flesta klassar en som antingen turist eller biståndsarbetare vilket i båda fall är lika negativt för plånboken. Efter några introducerande frågor övergår dock nyfikenheten i överhjälpsamhet, det vill säga, guidning genom staden eller påhälsning hos någon släkting som ”råkar” ha en souveniraffär, och allt ska det givetvis betalas för, alltifrån guidningar till vägbeskrivningar. På så sätt, vilket inte var till någon större förlust för mig, hamnade jag i ett buddisttempel och en ädelstensbutik. I vissa fall måste man dock vara lite oförskämd för att få personer att inse att man inte är intresserad av deras tjänster. En del bajaj-förare erbjuder även andras tjänster då de får provision av vissa bordellverksamheter.


Lankesisk kvinna ber framför en av de många Buddha-statyerna som finns i Gangaramaya-templet, Colombo 3-distriktet

En stor del av förklaringen till den hårda marknadsföringen är att ekonomin markant börjat att gå ner efter det de facto brutna vapenstilleståndsavtalet som sjösattes av SLMM (Sri Lanka Monitoring Mission) 2002. Som en följd av detta uteblev den förväntade turistströmmen i slutet av 2006. Inflationen har börjat löpa, under oktober 2006 ökade inflationen med nästan 18 %. Det råder brist på material och varor, bland dessa kan nämnas bensin, cement och mjöl. Vägar och hus faller samman, detta går det dagligen att läsa om i landets olika dagstidningar.

Presidenten har dragit igång en kampanj på nationell nivå om att befolkningen måste sluta att äta bröd eftersom mjölet till stor del måste importeras. Andra mer nödvändiga material och varor kan då istället skeppas in istället för mjölet. I dagstidningarna Daily Mirror (onsdag 10 oktober 2007) och The Island (torsdag 11 oktober 2007) stod det att läsa att brödpriset, på grund av mjölbristen, nu stigit trefaldigt. Presidenten menar dock att bröd är en nymodighet som egentligen bara drabbat stadsbefolkningen. Landsbygdsborna kommer därför inte att drabbas nämnvärt av en presidentens policy eftersom de har lättare att växla om till risbaserad föda. The Island hugger dock på och menar att bröd numera är en basvara i det lankesiska samhället. Tidningen ställer frågan om vad som kommer att hända med alla de 55-60% av den totala befolkningen i Colombo som fortfarande bor i slum och kåkstäder och som inte har någon annan utväg än att använda bröd som basföda.

Presidenten och regeringspartiet kritiseras, som synes, ständigt i de inhemska dagstidningarna. Att våga ge kritik har inte tidigare varit helt ofarligt. Det har hänt att pro-tamilska tidningar stoppats och i några fall har journalister dödats för sin kritik mot presidenten. Just nu pågår en het debatt i alla medier om förtäckta hot och folkhetsningar mot en av redaktörerna på den lankesiska tidningen The Sunday Times. Det är försvarsministeriet som är antagonisten i detta fall, skandalen lär inte vara överspelad.

Tropiskt regn och ”No pictures”

Sitter på rummet och skriver ner tankar och funderingar, magen börjar göra sig gällande, det är förväntat, bara en tidsfråga innan ”Dehli-Belly” är här. Utanför har det börjat regna, det övergår därefter till en häftigare skur som slutar abrupt. Molnfylld himmel idag, endast på ett fåtal ställen lyser himlen igenom.


Skrivarlyan

Idag ska jag inte göra mycket, mest samla ihop frågor inför besök hos IOM och Sveriges ambassad. Måste även ta kontakt med ett barnrehabiliteringscenter på östkusten för att höra om det är okej att besöka och intervjua dem. Måste även återkontakta UNHCR och UNICEF. Röda Korsets mediaavdelning i Geneve har fortfarande inte hört av sig, skicka påminnelse till dem. Får se om jag hittar något internetkafé eller annan koppling för att kunna skicka mejlen, ladda upp denna dagbok och skicka några bilder. I grannbyggnaden finns Sri Lanka Telecom, om jag inte såg fel. Jag märkte att de har trådlöst internet, 200 Rs/timme. Ett dyrare men kanske bättre alternativ om man vill kunna arbeta ostört. Satellittelefonuppkopplingen sparar jag till de verkligt känsliga dataöverföringarna. Köpte ett mobiltelefonkort idag. Ska endast använda den till samtal inom Sri Lanka, kostar skjortan med utrikessamtalen.

Snart lunchdags, sitter fortfarande och går igenom vad som ska göras. Får skjuta på lunchen. Solen har börjat titta fram så smått men det blir nog bara disigt idag.

Tog tag i mig själv för att gå ut och ta lite bilder samt för att gå till varuhuset Cargills ett knappt kvarter härifrån. Det är en rödmålad byggnad, i kolonialstil. Tog en bild på byggnaden men stoppades därefter av polis och stadsborna. ”No pictures” fick jag bestämt veta. Hamnen låg i bakgrunden men den såg man inte så mycket av där jag stod, sen så var det militärposteringarna vid sidogatorna på samma sida som Cargills, men det såg inte heller därifrån jag stod. Luttrad slank jag in på Cargills och köpte lite vatten, tvättmedel och toalettpapper. Cargills har säkert varit jättefint och exklusivt en gång i tiden. Nu har tiden satt sina spår och det var ganska folktomt när jag var där. Varuutbudet var också ganska sparsmakat och påminde lite om de tv-inslag som gjordes om Sovjetunionen på 80-talet. Jag gick till rummet och lämnade varorna, därefter tog jag min tillflykt till Kumar och hans kompanjoner. Köpte string hoppers med dahl, currykyckling och devil beef.


Cargills varuhus i bakgrunden, orolig Bajaj-förare i förgrunden

Nu är jag mätt och belåten och ska ladda upp dagboken. Hoppas uppkopplingen fungerar som den ska. Jag inser nu att det kommer att vara väldigt svårt att jobba bildmässigt i Colombo eftersom det finns poliser och militärer var 50:e meter, jag sätter mitt hopp till övriga delar av landet. Enligt ryktena har säkerheten höjts på grund av att misstanke finns om ökad luftaktivitet hos rebellerna.

Streetracing i Colombo

Hade egentligen behövt några dagar till för att förbereda mig inför besöken hos de olika myndigheterna men på med byxorna och iväg till ministerium ett, Ministry of Foreign Affairs – Public Communications Division. Ringde till Deputy Director Mr. Hassen och meddelade min ankomst samt fick telefonnumret till säkerhetsenheten för tillstånd att passera in i högsäkerhetsområdena. Fick tag på en taxi, ringde säkerhetsenheten och meddelade ankomsttid och information om taxin, de gav grönt ljus. Det visade sig att taxichauffören inte visste vart ministeriet låg, först hamnade vi på Ministry of Finance, därefter hittade vi Ministry of Foreign Affairs i ett annat område. Taxin dumpade av mig och jag klev in. Det visade sig vara fel avdelning och jag hänvisades tillbaka till centrum. Taxin hade redan försvunnit men en ivrig Bajaj-förare stod utanför. Tiden var knapp, inget annat val än att hoppa in och hitta rätt ställe. Föraren ville ha kopiöst mycket betalt för sin tur, priset förhandlades ner till 900 Rs. Tillbaka till Colombo 1 och alla säkerhetskontroller. Ringde upp säkerhetsenheten igenom och meddelade min ankomst på nytt samt information om Bajajföraren. Klartecken gavs till slut för inpassage till ministerområdet, föraren fick inte följa med.

I slutet av gatan lyste den vitmålade kolonialbyggnaden Ministry of Foreign Affairs upp. Blev visad in till Public Communications Division som var ett virrvarr av gamla rustika kontorsbord fyllda med pappershögar. Personalen tog hand om mitt pass och medföljande brev från Sri Lankas ambassad i Sverige, jag fick en bunt tidningsurklipp i utbyte. I dagens Daily Lanka fanns det en lång artikel om presidentens handlingsplan för att utreda det tusental kidnappningar och försvinnanden som skett i landet, mestadels i norra och östra delarna. Hann inte läsa klart artikeln förrän jag visades in i ett annat rum där Mr. Hassen satt. En ganska ung kille, kanske dryga 35-40 år, med ett stramt uttryck. Jag fick redogöra för mina intentioner och planerade reportage på ön samt uppdragsgivare. Som frilansande fotojournalist som enbart arbetar på ”spec” (uttryck som betyder att man arbetar på spekulation, inget köps förrän slutmaterialet är färdigställt och kanske inte ens då heller) är det inte ovanligt att pressackreditering nekas. Jag höll dock tummarna för att det skulle gå vägen så länge jag presenterade mina reportage på ett bra sätt. Hassen höll dock inte med om att det rapporterades för lite om Sri Lanka i svensk media, han tyckte att svensken i allmänhet har bra kännedom om situationen på Sri Lanka, han höll inte heller med om att det fanns någon konflikt på ön, eller som han uttryckte det ”what conflict?”. Ooops! Blev man fimpad nu!?

Mr. Hassen berättade därefter att han varit stationerad i tre år på deras ambassad i Stockholm, han hade även besökt Malmö ett par gånger. Samtalet var ganska stelt och någon upptining av samtalet blev det inte heller när jag växlade över till hans vistelse i Sverige, vad tyckte han om landet, etc. Fick dock ur honom att han hade fjällvandrat i Kiruna-trakten samt besökt Narvik (ligger inte precis i Sverige, men okej, låt gå för den här gången, killen måste ju tinas upp). Jag gav honom en ”freebie” när jag berättade att Sverige ändrat sin biståndspolitik och att Sri Lanka på sikt kommer att påverkas av detta. Detta verkade intressera honom mycket, han kände inte till detta förklarade han. Han fick länkarna till regeringens pressmeddelande samt länk till SIDAs hemsida. Han återlämnade därefter mitt pass och ett brev som skulle lämnas in på ett annat Ministry of Foreign Affairs!?

Lämnade bakom mig ”Mr. Love is NOT in the air” och plockades upp av Bajaj-föraren. Visade adressen för honom, bestämde ett pris om totalt 2000 Rs och sen bar det iväg! Det finns säkerligen några slags trafikregler, förutom att de har västertrafik, på Sri Lanka men de är i så fall väldigt svåra att urskilja. Efter allehanda färder på gator, gångbanor, nära-döden-upplevelser kom vi fram till Kirulapone Road och här låg ett ministerium, dock inte rätt. Vårt ministerium låg på Kirulapone Avenue.

Äntligen framme! Medan jag visade mitt nyförvärvade brev för de utstationerade militärerna genomgick Bajajen en bombundersökning, därefter blev vi insläppta. En anställd ledde mig in till rätt byggnad där Public Communications Division fanns. Lämnade brevet från det andra Ministry of Foreign Affairs och fick fylla i ett formulär med i stort sett samma frågor som ställdes till mig av Mr. Hassen. Under tiden kontrollerades mina personuppgifter och därefter började skrivmaskinen smattra i rummet intill. Fick lämna in två passfoton och några minuter senare så kom pressackrediteringen ut ur laminatmaskinen. Äntligen dags att pusta ut. Fick information om att jag måste upprepa samma procedur i januari eftersom ackrediteringen bara gäller för 2007.

Jag frågade den hjälpsamma personalen hur många registrerade utländska journalister det egentligen kommer till ön. De kom tillbaka med en tjock pärm med alla ansökningar som kommit in under 2007, det var säkert 300 stycken. Såg dock inte en enda från Sverige. Däremot skymtade jag ansökningshandlingarna för de brittiska journalisterna från Quicksilver Media som bara ett fåtal dagar tidigare blivit utkastade av regeringstrupperna från staden Jaffna i norra Sri Lanka. Den officiella förklaringen var att det var på grund av säkerhetsskäl. Inofficiella källor uppger dock att teamet inte kunde röra sig fritt, bo var de ville eller göra intervjuer med lokalbefolkningen utan att ha militär personal närvarande, vilket omöjliggjorde deras arbete.

Tog en öl och sedan en lååång promenad igenom halva Colombo. Stannade till och pratade lite med olika människor, såg på när det mekades med Bajajs och köpte lite mat och vatten av gatuförsäljarna. I Colombo 8 finns en lång gata med bara Bajaj- och motorcykeltillbehör och verkstäder. De flesta Bajajer är enkla till sitt utförande men sen finns det också de som är rikligt utsmyckade. En populär och passande utsmyckning är en rad plastdödskallar som omger passagerarutrymmet. Till slut hade hettan gjort sitt, jag var tvungen att ta buss tillbaka till Colombo 1. Jättebilligt, 11 Rs för en busstur genom 1/3 av staden. Kommer definitivt att åka mer stadsbuss även om det är lite trångt och ruffigt. Enkelt är det också, bara pejla in rätt buss, hoppa på i farten och betala när biljettkillen kommer förbi. Killen har superkoll på vem som hoppat på och vem som ska av.

Köpte en kartbok idag, lite mer detaljerade kartor än Lonely Planet. Shoppade också lungies/höftbeklädnad för att använda som handduk och när jag håller till på YMCA. Trivs bättre och bättre med rummet. Det blev även ett par flipp-flopps vilket betyder att jag slipper cigarettaskan under fötterna. Som utlänning krävs det verkligen att man står på sig och är beredd på långa prutningssessioner. Det är bara att dyka in med huvudet före.


Lungies och ett par flipp-flopps

Passerade en strejk idag, eller var det igår? Dagarna flyter samman, dykarklockan (som ska tåla vatten) har lagt av, står att den måste lämnas in på service. Det är mindre än ett halvår sedan den var inne på service, batteribyte och tryckkammartest och då var det inga konstigheter. Kan det vara den höga luftfuktigheten månne? Troligtvis fuktsensorns som inte orkar arbeta dygnet runt eftersom den tror att klockan är under vatten hela tiden.

Svängde inom Kumar på kvällen för att käka stekt ris och lite torkad ko (rätten heter ”Devil Beef”). Fick också kyckling. Provade även te och lankesisk ”creme brulee”. Sött och perfekt efter stark mat. Jag delade bord med några ädelstenshandlare. Det kändes lite overkligt, sitta och tugga på torkad ko samtidigt som tre personer slurpar på te och är djupt upptagna med sina ihopvecklade tidningspapperspaket innehållandes ädelstenar säkerligen värda en hel del pengar. Jag frågade dem lite om stenarna, om de kom ifrån Ratnapura (ädelstensgruvornas mecka på Sri Lanka) och om det pågick mycket försäljning även inom landet. Jovisst, stenarna kom ifrån Ratnapura och visst sker det mycket handel med stenar även inom Sri Lanka, allt går inte på export. Därefter fortsatte de med att hålla upp sten efter sten mot lysrörsbelysningen, titta på dem med lupp och belysa dem med små ficklampor. Under tiden kom en man försiktigt fram och frågade om de var intresserade av att värdera och köpa hans sten som han nyss dragit upp ur fickan. Några telefonsamtal gjordes i all hast och därefter försvann de ut ur matstället för att troligtvis göra upp affären. Jag återgick till min ko.

Vid entrén till YMCA hänger som sedvanligt en hel hop med penningväxlare, de lär sig ganska snabbt vem som är nyanländ eller har vistats i landet ett tag. Jag tillhör de nyanlända och överrumplas ganska snart av ett följe växlare. Ett leende och en lätt skakning på huvudet, indian-style, följt av ett vänligt ”No thanks!” får bort de flesta växlare/försäljare/bajaj-förare. Denna gången börjar de käbbla inbördes med varandra. Jag fortsätter in till receptionen där jag möter ”Israeliskan med tån”. Hon verkar mest hålla till på hotellet. Att jag kallar henne för israeliskan med tån är därför att hon kommer ifrån Israel. Vad gäller tån så blev hon myggbiten/stucken på en av tårna, sen hade hon begett sig till stranden och badat. Vattnet runt Colombo 1 är visst inte det renaste (Sri Lankas enda internationella frakthamn ligger i detta område) så nu hade tån blivit infekterad. Gulaktigt var sipprar ut ur tån där hon står i sina flipp-flopps. Hon springer runt och frågar efter en tysk kille på hotellet som visst ska hjälpa henne med antibiotika. Varje gång vi springer på varandra ber jag henne besöka sjukhuset eller ett apotek (det mesta säljs receptfritt här). Killen har mig veterligen ännu inte synts till.

Åter på hotellrummet så krafsade det i närheten av fönstret. En genomskinlig, men söt, liten ödla satt fastklamrad på väggen, den får gärna bo kvar. Kanske jag får tillfälle att ta en bild av den.

Skräckblandat, svettigt, myggbett och torkad ko

Planet till Sri Lanka var bara halvfullt, mestadels lankeser (med största sannolikhet) samt en handfull turister från alla möjliga länder. En hel del rysktalande turister. Med skräckblandad förtjusning såg vi (eller åtminstone jag) alla beväpnade militärer stå lite överallt på, i, bakom, framför flygplatsen, ja i stort sett på alla upptänkliga ställen.

Bandaranaike-flygplatsen är den enda internationella flygplatsen på Sri Lanka och som sådan får den inte fem stjärnor i Guide Michelin (om det nu hade funnits en för flygplatser). En väldigt enkel flygplats, spartanskt. När man väl hämtat sitt bagage, passerat tullsektionen, möts man av ett uppbåd av lockrop från bankernas penningväxlare. När väl detta var avklarat påhoppades man av nästa gäng, denna gång taxichaufförer. Efter mycket förhandlande och prutande blev det en taxi de ca 30 kilometrarna in till den virtuella huvudstaden Colombo. Sri Jayawardenepura Kotte, eller kort och gott ”Sri Kotte” är egentligen den administrativa och officiella huvudstaden.

Trafiken på Sri Lanka är minst sagt inget att leka med. Färden in till Colombo var blott ett smakprov av den färd jag senare tog med en ”Bajaj” (mer känd som Tuk-Tuk eller Tricycle) när jag slussades mellan de olika ministerierna. Undrar hur många som dör i trafiken varje år på Sri Lanka. På Sri Lanka finns Bajajs överallt och har fått sitt namn efter en indisk fabrik som tillverkar de små vidundren. Det finns en hel industri som lever på utsmyckning av Bajajs, mer om det senare.

Tog in på YMCA i det centralaste Colombo (i närheten av World Trade Center, presidentens palats och några ministerier). Betalade för två veckor på direkten, enkelrum och toa i korridoren. Det blev totalt 5910 lankesiska rupies (ca 350 kronor). Tesen, man får vad man betalar för visade sig vara sann. Rummet hade nog inte städats på ett bra tag, såg ut som en ”junkie” hade bott där tidigare med slitna kläder på golvet, tallrik och skål utspritt över golvet samt annat skräp. Det fanns i alla fall inga husdjur, trodde jag! Lagom munter var man, dels trött efter ett 20-tal timmar på resande fot, därefter hungrig och törstig. Slängde iväg några snabba SMS till släkt och vänner och gav mig sedan ut för att hitta något öppet ställa att äta på.


Det mesta upplockat, helt okej efter ett tag

Hittade ett ställe ca 300 meter bort, var dock tvungen att passera två militära checkpoints på vägen dit. Blev serverad torkad ko, parottas, egg hoppers och en massa curryrätter av en ettrig liten Kumar. Kumar är hans namn och ser alltid till att tallriken är välfylld. Detta lär nog bli mitt stamställe i Colombo, i alla fall i Colombo 1 (Colombo är uppdelad i 15 olika postkodsdistrikt och denna postkodsbenämning används ofta när man ska resa inom Colombo).

Mätt, svettig och kånkandes på tre liter vatten drog jag mig tillbaka till kyffet. Städade upp det värsta och sög upp det mesta av cigarettaskan med fötterna, därefter kröp jag till kojs. Trött men kunde inte sova, påmindes att jag borde ha satt upp myggnätet innan jag la mig. Har fått ett flertal myggbett redan, och jag har missat att ta malariaprofylaxen i tid. Fumlandes i mörkret fick jag till en halvdan montering av nätet, nåja, fötterna var i alla fall under nätet nu. Kanske borde ha testa monteringen hemma först?

Avresa och Qatar-rött

Efter att ha spenderat tre timmar på Franz Josef Strauss-flygplatsen i München tillsammans med en tallrik korv, potatissallad och kaffe, inget ont om korven men pratgladare sällskap kan man ju ha, bar det iväg till Qatar Airways incheckningsdisk. Tidigare under kvällen hade det redan passerat ett helt harem undersköna flygvärdinnor i sina Qatar-röda dräkter. Incheckning och boarding skedde snabbt och lätt. Flygplanet, en Airbus A330 (modell större) var imponerande stort med breda gångar mellan de tre stolsraderna. Servicen var ypperligt utförd av alla haremsdamerna. Jag tror faktiskt inte att jag har sett så många flygvärdinnor på en gång i ett flygplan, de var så många att de kunde startat ett helt fotbollslag.

Vanan trogen att alltid sno med någon ”souvenir” från flygresor så behövde jag inte göra det denna gång. Alla fick varsin ganska snygg portmonnä med strumpor, hörlurar, ögon- och öronskydd, tandborste (samma typ av resetandborste som jag redan hade köpt inför resan!) samt en litet ark med klistermärken?! Idén med klistermärkena är ganska genialisk och jag vet inte om andra flygbolag också använder sig av sådant. I alla fall, klistermärkena med ”Stör ej”, ”Mata mig” och ”Javisst vill jag handla Tax-free” sätts på nackskyddet så att flygvärdinnorna kan se om man vill bli störd eller fortsätta att sova under den långa resan. Snabbt som attan satte jag dit ”Stör ej”-märket. Halvt medvetande så fick jag inse att någon sömn skulle det inte bli tal om, närmare 300 passagerare i ett och samma utrymme funkar inte riktigt såvida man inte är supertrött. Klockan är nu tre på natten och vi befinner oss någonstans över Saudiarabien. Doha i Qatar är nästa anhalt.

Please do not disturb

En timme kvar till Doha. Det är definitivt för tidigt/sent på natten/dagen att vara ”cool” och klämma i sig de wienerbröd som värdinnorna går runt med. Jag tackar nej och återgår till min halvdvala.

Doha. Flygplatsen är inte riktigt så stor som jag förväntat mig, det finns inga direktanslutna gater. Alla plan ställs upp en bra bit ifrån terminalerna, därefter bussas man fram och tillbaka på flygfältet. Innan ankomsten till terminalerna påminde en speakerröst oss om att det är Ramadan och att ingen förtäring av mat och dryck fick ske i terminalerna. Suck, och jag som var törstig. Solen höll på att gå upp, ett gult soldis spred sig över horisonten. Detta tillsammans med värmen och luftfuktigheten gjorde att det nu definitivt kändes som SEMESTER!

Jag klämde iväg ett smygskott med kameran inifrån terminalen fastän en säkerhetsvakt tidigare sagt att det var förbjudet. Ytterligare bilder togs när boarding från plattan gjordes samt en överblicksbild över Doha City. Det byggs väldigt mycket i Doha. I horisonten sträcker lyftkranarna på sig likt giraffer.

När vi passerade persiska viken var vi tvungna att dra ner alla fönsterluckor, troligtvis därför att vi inte skulle kunna se de amerikanska flottstyrkorna som plaskade därnere. Ytterligare en förunderlig grej skedde strax innan landningen på Bandaranaike-flygplatsen utanför Negombo, Sri Lanka. Värdinnorna sprang omkring och sprutade sprej på allt och alla. Detta var visst ett krav från lankesiska myndigheter. Hoppas att det inte var alltför giftigt.

Flygplanen uppställda på fältet för boarding

Flygplatsterminalerna i Doha (byggnaden under det förbipasserande flygplanet)

Doha, Qatar från ovan

Glömde nämna att vi bytte till ett något mindre flygplan med ett något mindre antal flygvärdinnor. Bonus var dock att det var en koreansk besättning så jag fick övat på mitt ringrostiga koreanska uttal till besättningens stora förvåning (de trodde först att jag var vietnames eller kines!). Söta som socker var de också! ”GEURUM!”