I slutet av gatan lyste den vitmålade kolonialbyggnaden Ministry of Foreign Affairs upp. Blev visad in till Public Communications Division som var ett virrvarr av gamla rustika kontorsbord fyllda med pappershögar. Personalen tog hand om mitt pass och medföljande brev från Sri Lankas ambassad i Sverige, jag fick en bunt tidningsurklipp i utbyte. I dagens Daily Lanka fanns det en lång artikel om presidentens handlingsplan för att utreda det tusental kidnappningar och försvinnanden som skett i landet, mestadels i norra och östra delarna. Hann inte läsa klart artikeln förrän jag visades in i ett annat rum där Mr. Hassen satt. En ganska ung kille, kanske dryga 35-40 år, med ett stramt uttryck. Jag fick redogöra för mina intentioner och planerade reportage på ön samt uppdragsgivare. Som frilansande fotojournalist som enbart arbetar på ”spec” (uttryck som betyder att man arbetar på spekulation, inget köps förrän slutmaterialet är färdigställt och kanske inte ens då heller) är det inte ovanligt att pressackreditering nekas. Jag höll dock tummarna för att det skulle gå vägen så länge jag presenterade mina reportage på ett bra sätt. Hassen höll dock inte med om att det rapporterades för lite om Sri Lanka i svensk media, han tyckte att svensken i allmänhet har bra kännedom om situationen på Sri Lanka, han höll inte heller med om att det fanns någon konflikt på ön, eller som han uttryckte det ”what conflict?”. Ooops! Blev man fimpad nu!?
Mr. Hassen berättade därefter att han varit stationerad i tre år på deras ambassad i Stockholm, han hade även besökt Malmö ett par gånger. Samtalet var ganska stelt och någon upptining av samtalet blev det inte heller när jag växlade över till hans vistelse i Sverige, vad tyckte han om landet, etc. Fick dock ur honom att han hade fjällvandrat i Kiruna-trakten samt besökt Narvik (ligger inte precis i Sverige, men okej, låt gå för den här gången, killen måste ju tinas upp). Jag gav honom en ”freebie” när jag berättade att Sverige ändrat sin biståndspolitik och att Sri Lanka på sikt kommer att påverkas av detta. Detta verkade intressera honom mycket, han kände inte till detta förklarade han. Han fick länkarna till regeringens pressmeddelande samt länk till SIDAs hemsida. Han återlämnade därefter mitt pass och ett brev som skulle lämnas in på ett annat Ministry of Foreign Affairs!?
Lämnade bakom mig ”Mr. Love is NOT in the air” och plockades upp av Bajaj-föraren. Visade adressen för honom, bestämde ett pris om totalt 2000 Rs och sen bar det iväg! Det finns säkerligen några slags trafikregler, förutom att de har västertrafik, på Sri Lanka men de är i så fall väldigt svåra att urskilja. Efter allehanda färder på gator, gångbanor, nära-döden-upplevelser kom vi fram till Kirulapone Road och här låg ett ministerium, dock inte rätt. Vårt ministerium låg på Kirulapone Avenue.
Äntligen framme! Medan jag visade mitt nyförvärvade brev för de utstationerade militärerna genomgick Bajajen en bombundersökning, därefter blev vi insläppta. En anställd ledde mig in till rätt byggnad där Public Communications Division fanns. Lämnade brevet från det andra Ministry of Foreign Affairs och fick fylla i ett formulär med i stort sett samma frågor som ställdes till mig av Mr. Hassen. Under tiden kontrollerades mina personuppgifter och därefter började skrivmaskinen smattra i rummet intill. Fick lämna in två passfoton och några minuter senare så kom pressackrediteringen ut ur laminatmaskinen. Äntligen dags att pusta ut. Fick information om att jag måste upprepa samma procedur i januari eftersom ackrediteringen bara gäller för 2007.
Jag frågade den hjälpsamma personalen hur många registrerade utländska journalister det egentligen kommer till ön. De kom tillbaka med en tjock pärm med alla ansökningar som kommit in under 2007, det var säkert 300 stycken. Såg dock inte en enda från Sverige. Däremot skymtade jag ansökningshandlingarna för de brittiska journalisterna från Quicksilver Media som bara ett fåtal dagar tidigare blivit utkastade av regeringstrupperna från staden Jaffna i norra Sri Lanka. Den officiella förklaringen var att det var på grund av säkerhetsskäl. Inofficiella källor uppger dock att teamet inte kunde röra sig fritt, bo var de ville eller göra intervjuer med lokalbefolkningen utan att ha militär personal närvarande, vilket omöjliggjorde deras arbete.
Tog en öl och sedan en lååång promenad igenom halva Colombo. Stannade till och pratade lite med olika människor, såg på när det mekades med Bajajs och köpte lite mat och vatten av gatuförsäljarna. I Colombo 8 finns en lång gata med bara Bajaj- och motorcykeltillbehör och verkstäder. De flesta Bajajer är enkla till sitt utförande men sen finns det också de som är rikligt utsmyckade. En populär och passande utsmyckning är en rad plastdödskallar som omger passagerarutrymmet. Till slut hade hettan gjort sitt, jag var tvungen att ta buss tillbaka till Colombo 1. Jättebilligt, 11 Rs för en busstur genom 1/3 av staden. Kommer definitivt att åka mer stadsbuss även om det är lite trångt och ruffigt. Enkelt är det också, bara pejla in rätt buss, hoppa på i farten och betala när biljettkillen kommer förbi. Killen har superkoll på vem som hoppat på och vem som ska av.
Köpte en kartbok idag, lite mer detaljerade kartor än Lonely Planet. Shoppade också lungies/höftbeklädnad för att använda som handduk och när jag håller till på YMCA. Trivs bättre och bättre med rummet. Det blev även ett par flipp-flopps vilket betyder att jag slipper cigarettaskan under fötterna. Som utlänning krävs det verkligen att man står på sig och är beredd på långa prutningssessioner. Det är bara att dyka in med huvudet före.
Lungies och ett par flipp-flopps
Passerade en strejk idag, eller var det igår? Dagarna flyter samman, dykarklockan (som ska tåla vatten) har lagt av, står att den måste lämnas in på service. Det är mindre än ett halvår sedan den var inne på service, batteribyte och tryckkammartest och då var det inga konstigheter. Kan det vara den höga luftfuktigheten månne? Troligtvis fuktsensorns som inte orkar arbeta dygnet runt eftersom den tror att klockan är under vatten hela tiden.
Svängde inom Kumar på kvällen för att käka stekt ris och lite torkad ko (rätten heter ”Devil Beef”). Fick också kyckling. Provade även te och lankesisk ”creme brulee”. Sött och perfekt efter stark mat. Jag delade bord med några ädelstenshandlare. Det kändes lite overkligt, sitta och tugga på torkad ko samtidigt som tre personer slurpar på te och är djupt upptagna med sina ihopvecklade tidningspapperspaket innehållandes ädelstenar säkerligen värda en hel del pengar. Jag frågade dem lite om stenarna, om de kom ifrån Ratnapura (ädelstensgruvornas mecka på Sri Lanka) och om det pågick mycket försäljning även inom landet. Jovisst, stenarna kom ifrån Ratnapura och visst sker det mycket handel med stenar även inom Sri Lanka, allt går inte på export. Därefter fortsatte de med att hålla upp sten efter sten mot lysrörsbelysningen, titta på dem med lupp och belysa dem med små ficklampor. Under tiden kom en man försiktigt fram och frågade om de var intresserade av att värdera och köpa hans sten som han nyss dragit upp ur fickan. Några telefonsamtal gjordes i all hast och därefter försvann de ut ur matstället för att troligtvis göra upp affären. Jag återgick till min ko.
Vid entrén till YMCA hänger som sedvanligt en hel hop med penningväxlare, de lär sig ganska snabbt vem som är nyanländ eller har vistats i landet ett tag. Jag tillhör de nyanlända och överrumplas ganska snart av ett följe växlare. Ett leende och en lätt skakning på huvudet, indian-style, följt av ett vänligt ”No thanks!” får bort de flesta växlare/försäljare/bajaj-förare. Denna gången börjar de käbbla inbördes med varandra. Jag fortsätter in till receptionen där jag möter ”Israeliskan med tån”. Hon verkar mest hålla till på hotellet. Att jag kallar henne för israeliskan med tån är därför att hon kommer ifrån Israel. Vad gäller tån så blev hon myggbiten/stucken på en av tårna, sen hade hon begett sig till stranden och badat. Vattnet runt Colombo 1 är visst inte det renaste (Sri Lankas enda internationella frakthamn ligger i detta område) så nu hade tån blivit infekterad. Gulaktigt var sipprar ut ur tån där hon står i sina flipp-flopps. Hon springer runt och frågar efter en tysk kille på hotellet som visst ska hjälpa henne med antibiotika. Varje gång vi springer på varandra ber jag henne besöka sjukhuset eller ett apotek (det mesta säljs receptfritt här). Killen har mig veterligen ännu inte synts till.
Åter på hotellrummet så krafsade det i närheten av fönstret. En genomskinlig, men söt, liten ödla satt fastklamrad på väggen, den får gärna bo kvar. Kanske jag får tillfälle att ta en bild av den.
No comments:
Post a Comment