Pengar! Mat! Öl!

Uppe med tuppen! Har slagit städarna med hästlängder (allt är relativt), är uppe 5:45 (15 minuter tidigare än när de börjar med rumsstädningarna).

Planerna för dagen är att fixa pengauttag, köpa biljett till Batticaloa till nästa vecka och leta upp den koreanska diasporan på ön.

Kör först en hinkduschning i korridorbadrummet. Går runt om knuten till BOC - Bank of Ceylon, förklarar problemet för dem, får adresserna till HSBC och Standard Chartered Bank istället då de är mer internationella banker än BOC. Efter genomsökning av min ryggsäck släpps jag in på HSBC. Får hjälp av en trevlig banktjänstekvinna som hjälper mig med ett manuellt uttag. Får dock skriva om signaturen ett antal gånger eftersom hon inte tycker att den stämmer överrens med signaturen i passet. Gick glatt därifrån med Rs 40.000 i fickorna (2333,38 kronor draget från bankkontot). Bättre kurs än att växla in amerikanska dollar!

Tillbaka på rummet och omfördela kontanterna, därefter åter till Fort tågstation för att köpa biljett. En mindre munter man skrev in min platsbokning till Batticaloa. Reser dit på måndag och stannar antagligen där i några dagar. Det finns ett ganska omtalat rehabiliteringcenter för krigsdrabbade barn i Batticaloa. Jag hoppas kunna få möjlighet att göra några intervjuer med både personalen och barnen. Därefter blir det till att återvända till Colombo för att bestämma reportagetid med svenska ambassaden.

IOM Sri Lanka hör förhoppningsvis av sig snart så att jag får lite klarare besked om, när, vilka av deras fältkontor och bosättningar jag kan besöka.

Fastän att ris och kurry i olika varianter är Sri Lankas nationalrätt, det finns ris och curry-matställen varhelst man går, är lankeserna även öppna för andra matintryck. Det finns alltifrån tyska, italienska, amerikanska, irländska, brittiska, thailänska, kinesiska, japanska till koreanska retauranger i Colombo. Östasiatisk mat, främst kinesisk, är väldigt populärt, maten har dock en släng av lankesisk anpassning över sig. Efter att ha kollat runt bland restaurangutbudet i staden beslöt jag mig för att besöka en koreansk restaurang, en liten fix-idé jag har för att testa hur autentiska rätterna är. Dessutom skulle det vara intressant att höra hur, om det nu är koreanska ägare, de hamnade på Sri Lanka av alla ställen. USA, Australien och Tyskland är de stora emigrantländerna för just koreaner.

Hoppade på en av de skakiga stadsbussarna som tog mig till Havelock Road, Colombo 5, där enligt annonser två stycken koreanska restauranger ska ligga. Gick fram och tillbaka längs med den långa vägen, inga koreanska restauranger så långt ögat nådde. Efter ett bra tag gav jag upp och vandrade in mot Colombo 3 där det skulle finnas ännu en koreansk restaurang.

Passerade Colombo-universitetet och såg till min förvåning en hel drös med kor som stod och betade utanför fönsterna på Faculty of Arts Department. Under den tidigare bussfärden passerades ett par tjocka grisar som låg på den vältrafikerade gatan bussen färdades på. Lite komiska vardagsinslag som man inte riktigt är van vid hemmaifrån.

När jag väl kom till den utsatta adressen så fanns det inte någon restaurang där heller. Gav upp det koreanska och såg skylten för den japanska restaurangen "Moshi Moshi" (uttryck som används när man svarar i telefon i Japan). Gick nedför den lilla tvärgatan där restaurangen skulle ligga, men fick förklarat för mig att restaurangen inte fanns längre. Klockan närmade sig fem på eftermiddagen, nödlösningen var att gå till Galle Face Hotel några kilometer längre fram och svalka mig med en öl, eller två och därefter intaga en High Tea igen (inte nödvändigtvis i den ordningen). Gick förbi McDonalds och roade mig med att studera den lankesisk-anpassade menyn. Det fanns visst en rätt med ris och chillikryddade köttbitar som låg i färgglad McDonaldsröd pappförpackning. De är galna i chillipeppar!!!

Lite längre fram gick jag nästan in i skylten för den japanska restaurangen Sakura. Hade inte gett upp hoppet än för östasiatisk mat. Gick ner i ännu en tvärgata för att enbart finna att även denna restaurang var stängd. Suck!

Hade nu gått i ett par timmar, svetten rann än mer, fötterna började att värka. Köpte en välkyld Elephant Ginger Beer och Elephant Cream Soda och traskade vidare. Fick med mig ett par sugrör så där gick man som en liten skolpojke, sugandes på läsk genom sugrör. Hoppade över Galle Face Hotel och tog en avstickare in bland plåtskjulen. Köpte en vanlig hopper samt minibananer av gatuförsäljare och fortsatte sedan tillbaka till YMCA med oförättat restaurangärende. Var fortfarande sugen på öl.

Det finns ett ställe som är granne med YMCA där det både finns rumsuthyrning samt en bar. Ex-Servicemens Institute heter det. På kvällarna fylls baren av ex-soldater och annat klientel. Endast män rekommenderas att gå dit då baren är lite ruffig. Inredningen är sparsmakad, enkla bord och stolar, borden fyllda av spritpölar, tomma flaskor och glas. Det är ganska högljutt därinne. Sprit finns det dock gott om och billigt är det också.

Beställde en flaska Lion öl (60 cl starköl för 6 kronor) och letade efter en ledig stol, blev viftad till ett bord där det satt två hamnarbetare (det var i alla fall det jag kunde uttolka av samtalet) som pimplade flaskor med arrack (75 cl 38%-ig sprit för 27 kronor). Arrack tillverkas av saven från palmträd. Saven jäses och upparbetas till hög alkoholhalt. Sri Lanka är idag troligtvis världens största tillverkare av arrack från kokosnötspalmträd.

Efter ett långt samtal där jag endast förstod hälften, grabbarnas engelska förbättrades inte ju mer arrack de hällde i sig, bröt jag upp ifrån sällskapet och drog mig tillbaka till YMCA. Ölen i kombination med värmen och alldeles för lite mat i magen gjorde sitt. Det kändes som hela-havet-stormade och jag vet inte om det var jag eller takfläkten i rummet som snurrade.


Visst är det fläkten som snurrar?

Återsåg min lilla vän, ödlan. Hann ta en oskarp bild av honom (eller henne?) innan den sprang iväg och gömde sig.


Hon eller han? Hur ser man skillnad?