Fortsatt träsmak, vägspärrar och NGO-reklam

Uppe med tuppen, 06:00, packade ner myggnätet, fräschade till mig så gott det gick och sedan ut på gatan för att ta mig till stationen. Fick tag på en bajaj-förare, frågade honom om det även gick bussar till Batticaloa. Han var osäker, vi stannade några gånger och frågade ortsbor. I östra delarna av staden finns huvudbussplatsen, där skulle visst en Batticaloa-buss finnas, om den inte redan hade kört.

Vi tog oss dit, blev insläppt igenom säkerhetsfållorna och hittade rätt buss. 30 minuter till avgång. Sprang ut igen och betalade bajaj-föraren, sedan igenom säkerhetskontrollen igen och upp på bussen. En halvfull buss rullade därefter iväg mot Batticaloa. Allteftersom vi passerade städer, byar och till synes vildmark, släppte bussen av och på resenärer. Bussen blev ganska snart proppfull. Som tidigare nämnts är avståndet mellan Trincomalee och Batticaloa, de två största städerna på östkusten, endast 80 kilometer. Av säkerhets- och infrastrukturskäl kan man dock inte följa kustvägen. Istället måste en avstickare göras till den nordcentrala provinsen och därefter ut till kusten igen. Detta dubblar sträckan till 160 kilometer, tågen följer samma rutt. Bonus är förstås att man får se mycket mer av landets olika delar, nackdelarna är uppenbara, tidsdräkten är den minst jobbiga.

Då regeringen under året uppger sig ha återerövrat de östliga delarna av Sri Lanka, speciellt i tamilfästena Trincomalee och Batticaloa så låter de inte området åter falla i rebellernas händer. En stor säkerhetsapparat är därför igångsatt i öst. Omfattande säkerhetskontroller och vägspärrar är saker som bussresenärer får underkasta sig. ID- och säkerhetskontroller görs även på tågen som rullar till och från de tamilbefolkade områdena. Vi genomgick uppskattningsvis 20-25 säkerhetskontroller och vägspärrar under bussresan. Det går till så att fordonen vinkas in och stoppas, alla passagerar och baggage får lämna bussen, en enklare bombgenomsökning av bussen görs. Under tiden får passagerarna ställa sig i enklare fållor och skjul där ID-kontroll och visitering av baggaget sker. Därefter får passagerarna gå förbi vägspärren, bussen får rulla igenom och sen hoppar alla på igen för att fortsätta till nästa vägspärr. Vid ett antal tillfällen låg spärrarna så nära inpå varandra att man kunde se nästa från den man var i. Strax innan vapenstilleståndsavtalet år 2002 rapporterades det om liknande rigorösa säkerhetskontroller på östkusten. Då användes även maskerade informatörer vid kontrollpunkterna som pekade ut vilka som det skulle "pratas" mer med. Rapporteringar om regelrätt tortyr förekom.

Bussen passerade ett pärlband av tält- och plåtläger, inte alls olikt de läger i Sudan man skymtar i någon nyhetssändning. Av vad som kunde utdömas fick varje familj några plåtbitar, presenning, inrutad markyta à 10 x 5 meter och hushållsredskap för att kunna skapa sig ett temporärt hem. Resterande byggmaterial utgjordes av palmblad, grenar och annat som kunde hittas i omgivningen. Den sandhaltiga marken var fylld av hål efter familjernas försök att gräva brunnar. Skyltar informerade att dessa läger var relokaliseringar av både tsunamidrabbade och krigsdrabbade människor. Ett tag blev alla dessa sponsorskyltar för all världens NGOs absurda. Det såg ibland ut som ett mini-Broadway, minus blinkande ljuseffekter och fashionabla byggnader. Återuppbyggnad pågår dock, om än i sakta mak. Vid sidan om vissa läger såg man halvfärdiga permanenta hus. Även infrastrukturen arbetades det på, vi passerade en del vägarbeten där man var i färd med att lägga asfalt. Vi passerade även den nyligen öppnade, invigd sedan ett par veckor tillbaka, Manampitiya-bron som förbinder nord-centrala provinsen med den östra.

Att fotografera under resan var inte att tänka på, stationerade i små värn längs med både järnvägar och landsvägar fanns med jämna mellanrum poliser, paramilitärer och soldater. Speciellt inte då media de senaste dagarna, i kölvattnet på rapporteringen om rebellernas förstörelse av flygvapenbasen i Anuradhapura, fått utstå hätsk kritik ifrån regeringen.

Efter dryga 7 timmar var vi framme i Batticaloa. Om Pinoccio hade varit med så hade även han känt av träsmak i baken. Hade redan ringt och bokat ett fönsterlöst rum på Subaraj Inn i centrala delarna av staden. Monterade upp myggnätet (fortfarande i malaria zonen) och vandrade sedan ut för att orientera mig. Letade upp målet för min resa, barncentret Butterfly Peace Garden. Det var tyst och stängt när jag gick förbi. En skylt utanför proklamerade att all videofilmning och fotografering var förbjuden samt att tid för besök skulle avtalas. Köpte lite myggmedel och annan proviant och återvände till hotellet för middag.

Tog en Lion öl, bänkade mig framför den gemensamma TVn som visade en lankesisk variant av Idol kombinerat med Let's Dance. Middagen tog en timme att förbereda. Fisk och skaldjur även denna gång. Dock ingen höjdarmat. Ris och blöta pommes frites samlade på en tallrik med några få grönsaker och fiskbitar. Därefter gick strömmen i stadsdelen. Jag blir senare varse om att strömavbrott är vanligt förekommande. Hotellet är dock förberett och drar ganska snart igång sin elgenerator.

Batticaloa verkar vara en idyllisk stad om man bortser från de ständiga händelser som inträffar i staden. Liksom Trincomalee finns det en inre lagun. Lagunen i Batticaloa är dock inte så förorenad som i Trincomalee, där det enligt guideboken dör fisk på grund av föroreningarna. När jag går över bron som förbinder södra och norra centrum ser jag fiskare i små kanoter dra upp sina nät.

Liksom i Trincomalee finns det en stor internationell närvaro av NGOs. Under min vistelse i Batticaloa var det vanligt att de NGO-anställda kom i större flockar för att äta lunch och middag på hotellet. En del NGO-anställda var även inkvarterade på Subaraj Inn.

En uppfattning bland några jag pratade med är att NGO-anställda numera endast är "turister". Efter tsunamin östes det in massvis av hjälp till de östra delarna av landet. Numera har denna hjälp stagnerat, NGO-anställda reser mest runt i landet och ser sig omkring menade en av ortsborna.

Det finns även ett allmänt missnöje med den sittande regeringen. De jag talade med ansåg att regeringen inte har någon vilja att utveckla de östra regionerna. Som exempel tog de upp infrastrukturen i öst jämfört med sträckan Polonnaruwa (nordcentrala provinsen) - Colombo som är utvecklad menade de.

I både Trincomalee och Batticaloa kan en atmosfär av krigströtthet märkas. Människorna vill kunna återgå till sina normala liv.