Lejonet och Tigern: Alla vägar leder till försvarsministeriet, ännu en förlust för media och bajaj-surrealism

Har pratat med UNHCR och UNICEF per telefon idag. Förhoppningsvis kan möte bokas in någon gång under nästa vecka. Det blir m.a.o. ingen Kandy-resa just nu i alla fall. Har försökt att ringa försvarsministeriet för HSZ-tillstånd (High Security Zone) igen eftersom troligtvis även UNHCR och UNICEF har det kravet om man ska kunna följa med dem i fält. Efter ett bra tag med en enformig ringsignal i luren gav jag upp för denna veckan. Vad sysslar de egentligen med på ministeriet? Någon borde rimligtvis kunna plocka upp luren, eller?

Gjorde den sista uppföljningen på svenska ambassaden igår. Kunde tyvärr inte genomföra det bildporträtt på Christina som jag tänkt ut så det blev istället en ganska idéfattig bild på henne. Tog mig därefter in till "Colpetty" (Kollupitiya, Colombo 3), köpte några DVD-filmer och ett par dagstidningar. Ögat fastnade på artiklarna om attentat mot ett tidningsförlag (behövs det tilläggas att drabbat förlag har varit öppet kritiska mot regeringen) samt antalet lankesiska asylsökande i Storbritannien. Det återstår att se om tidningsattentatet kommer att få någon lösning eller attentatet enbart kommer att bli ännu en siffra i statistiken.

En snabb runda inom Pillawoos hann jag också med. Lastade på mig "Shorteats" som kan vara alltifrån kurryfyllda bullar till friterade eller inbakade pirogliknande bakverk (även de innehållandes någon kurryfyllning).

Torsdagen den 22 november kunde allmänheten läsa om det attentat som förlaget Leader Publications Pvt. Ltd., drabbats av föregående dag. Förlaget gav tills igår ut dagstidningen The Morning Leader och veckotidningen The Sunday Leader

Bestämde mig för att tröstäta idag eftersom mina utslag på kroppen nu även nått ansiktet. Verkar vara någon slags allergisk reaktion. Har varit på apoteken lite varstans och fått två olika sorters indisk salva. Åkte till den koreanska restaurangen och hade därefter en smått surrealistisk hemfärd i bajaj. Att vägarna är dåliga är en sak, skumpar gör det, men att ha en förare som är upprörd över situationen i landet och ägnar mer tid på att titta på mig än på vägen är ingen höjdare. Ibland var bajajen på väg in i en buss eller lastbil, i nästa stund var vi på andra sidan vägbanan (det är i och för sig "normalt" i den lankesiska trafiken, men inte sååå nära andra fordon som denna gång). Kom åtminstone hem helskinnad och med en konstnärlig bajaj-bild. Äventyr i vardagen.